Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Gustav Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
be om hjälp i penningväg, lämnade gården glad och
tröstad.
Ett bättre, lyckligare hem än det Geijerska fanns ej.
Gudsfruktan, arbete och allvar rådde där, men ingen
tung eller tryckande ande vilade över det, och på
aftnarna fingo barnen vara med, då det lästes högt ur
någon av dåtidens stora svenska författare, t. ex. Kellgren
och Leopold, eller när det musicerades. Även ville
föräldrarna, att barnen skulle lära sig spela piano, och Erik
Gustav var inte mer än 6 år, då han fick sina första
spellektioner. Det var en gammal halvdöv moster, som
gav honom dem, och i början var han ej mer tacksam,
än att han gav sig till att mitt under timmen hoppa
ut genom fönstret. Men snart fattades gossen av en
varm kärlek till musiken, och det märktes, att han var
ovanligt musikalisk. — Under de långa vinterkvällarna
hände det också, att brukspatronen ställde till dans, och
ofta var han då själv med. På detta sätt fingo barnen
mycken övning, och Erik Gustav blev en skicklig dansör.
Liksom nästan överallt på herrgårdarna i Värmland
rådde på Ransäter stor gästfrihet. På den tiden
föreföll hela landskapet som en stor familj, nästan alla
bruksägarsläkterna voro befryndade på närmare eller
fjärmare håll, och det var gammal god sed, att man, första
gången man råkades, genast räknade ut släktskapen, lade
bort titlarna och använde orden faster, moster, farbror,
kusin, ja t. o. m. farfar och mormor.
Under julen stod glädjen högt i tak i Värmland. Det
var slädpartiernas, danstillställningarnas och de stora
gästabudens tid. I yrande snö bar det av genom de
stora skogarna, och det kunde hända, att det bakom
släden plötsligt hördes tassande steg och lyste fram eldögon
ur mörkret — det var vargarna, som hungern drivit
fram ur skogen. Men ingen lät sig skrämmas av ett
litet äventyr, följande dag bar det av igen, och medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
