Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sina saker hade han inpackade i en liten kista, och
mycket såg han ej ut för världen, klädd som han var i
klumpiga grå vadmalskläder och en randig ylleväst. Men de
stora blå ögonen, som voro så klara och kloka, och det
ljuslockiga håret gjorde, att man ej kunde låta bli att
se på pojken och tycka om honom. I rummet utanför
kronofogdens kontor fick han bo, och en enkel
brädsoffa blev hans bädd. — Snart blevo han och Branting
goda vänner, den lille Esse visade sig vara en riktig
»karlakarl» på kontoret och skötte de stora fogdeböckerna
lika bra som någon annan. Roliga avbrott i det
enformiga arbetet vankades alltsomoftast, då Esaias fick
följa med Branting på dennes resor i distriktet. Huru
glad var han ej, då han fick kliva upp på baksätet i den
gamla schäsen och hade framför sig en lång resa
genom härliga granskogar, där linnean täckte marken,
förbi skummande älvar eller över leende bygder, där
rågen stod hög!
Allteftersom tiden skred framåt, tilltog Esaias’ håg
för läsning, och under sommaren, då han hade mera
ledigt, drog han sig gärna undan till en enslig plats med
sina böcker. Ja, emellanåt klättrade han upp på
torvtaket eller högsta pinnen av en stege för att få vara
riktigt i fred. Mest älskade han Björners Kämpadater,
ett stort, tjockt arbete i läderband, innehållande en
samling fornsagor. Roligast av alla sagorna var historien
om Fritjof den djärve. Så inne var han i sagornas värld,
att han en gång, då han blivit satt att vakta kreaturen
så att de ej kommo in genom en öppen grind, glömde
bort alltsammans och blev funnen liggande över en
tuva och läsande i boken. — En annan gång, då det var
bråttom på kontoret och den unge skrivaren blev litet
huvudyr, råkade han att av misstag sanda — med
bläckhornet. Länsmannen, som stod och väntade på att få
skrivelsen, blev förargad och utbrast: »Gud vet, vad det
med tiden skall bli av er, som slarvar så där.» »Åh,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
