Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Olov Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>
Jag andas ej fritt på dess kvalmiga strand;
mig driver en längtan,
en aningsfull trängtan,
jag vill över havet till okända land!»
<poem>
Det var emellertid inte endast som psalmförfattare
Wallin älskades och beundrades av sin samtid utan
också som predikant och lärare. Långt, ofta en timme
i förväg, var det tempel, där han skulle predika,
fyllt av folk, och till varje vrå av kyrkan nådde hans
mäktiga stämma. Vid familjehögtidligheter i
huvudstaden, såsom vid bröllop och begravningar, ansågs
Wallins närvaro som en stor lycka och tröst, och särskilt
de lidande hade i honom en vän. I sällskapslivet kunde
han ofta förefalla ojämn och förströdd, och hade han
sin dystra min på sig, då kunde det hända, att man som
skalden Böttiger kände sig »mörkrädd». Men vid
sjuksängen eller graven gav han helt sig själv, han, som så
väl visste, vad lidande ville säga.
Sin allra största betydelse för huvudstaden hade J.
O. Wallin säkerligen under det fruktansvärda
koleraåret 1834. Det ena hastiga sjukdomsfallet inträffade
efter det andra, spridande skräck och fasa, prästens
närvaro krävdes nästan var timme på dagen bland
sörjande eller vid gravarna, och massor av barn, som blevo
föräldralösa, måste omhändertas av församlingsherden.
När man talar om huru outtröttligt Wallin arbetade från
tidigt på morgonen till sena kvällen, kommer man att
tänka på Geijers vackra ord om honom: »Han var
oupphörligt sysselsatt med tanken på att hjälpa, att rädda.
Det var den skönaste och djupaste oron i hans väsende.
Men saliga äro de, vilkas liv är en sådan oro.»
Många och vackra prov på hans oförskräckthet och
medkänsla för de lidande berättas från denna tid. Så
säges det t. ex., att en dag, då Wallin var på väg till
kyrkan med en begravningsskara, och kusken, som körde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
