Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång. Hur ljuvligt det var att vistas där, förstå vi bl. a.
genom en skildring därifrån av en svenska, som en längre
tid var Topelius’ gäst.
»Hur Topelius älskade sitt hem!» säger hon. »Och
kunna björkar och stränder och små böljor älska
människor, så nog var hans kärlek besvarad. Aldrig har jag
varit i ett hem, där harmoni och lycka och frid låg i luften
som här. Och alla, som kommo hit, kände det. Fast
Björkudden låg långt ur vägen, gingo många genvägar
dit, liksom till en god vän. Svårt är det att säga, när
udden var som härligast. Vackert var det om vintern,
när hundra små skidspår löpte fram och tillbaka mellan
träden, över isen, uppför backen och samlades vid
Björkuddens trappa. Barn och barnbarn och andra unga
människor ritade dem under dagens lopp...
Vilken trevnad och glädje utmärkte ej de långa
vinterkvällarna på Björkudden! Sedan skalden gjort sin
vanliga eftermiddagstur nere på isen — långt, långt därute
kunde ibland det fladdrande skenet av den lilla lyktan,
som han höll i handen, synas —, samlades man i salen,
läste högt, musicerade och samtalade. Emellanåt kunde
han läsa upp delar av manuskript, som särskilt
intresserade honom, emellanåt kunde han långa stunder sitta och
se in i brasan och berätta minnen från flydda tider. —
Efter aftonvarden gick Topelius åter in i biblioteket.
Man visste, att han ville vara ensam, och undrade, vad det
var, som upptog honom, där han vandrade av och an och
då och då halvhögt yttrade några ord. En tjänarinna,
som en gång råkat höra honom, kom sedan, allvarlig och
tankfull, ut i köket och sade: »Nu vet jag, vad
professorn gör i biblioteket: han talar med Gud.»
På Björkudden var om någonstädes julen en
glädjens högtid. »Julgrisar» — så kallade skalden sina
barnbarn — fanns det i var vrå, och kanske var deras
julglädje allra störst, då de fingo vara med om utdelningen av
julklappar till de små fattiga barnen runt omkring. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
