Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
hänseende blifva sådant som det nu befinnes, anser jag mig böra
lemna en kort historik öfver svenska lagstiftningen rörande våra
antiqviteter.
Redan i Sveriges rikes lag af år 1734 finnes, i 48:de
kapitlet af Missgerningsbalken, en stadga införd som bjuder att
hitte-gods, hvartill ej finnes egare, af gammalt mynt, guld, silfver,
koppar, metall eller andra konststycken, bör konungen till lösen
hembjudas. Detta stadgande, som har sin grund i någon gammal
författning från 1600-talet, om ej ännu äldre, var icke så
besynnerligt i en tid, då ingen hade ens minsta reda på antiqviteternas
verkliga betydelse, utan de betraktades blott som kuriositeter eller
konststycken. Men anmärkningsvärdt torde anses, att samma stadga
finnes ännu upptagen i Kongl. Maj:ts förordning angående nya
strafflagens införande m. m. den 16 februari 1864 § 16 punkten 3.
Nämnde stadga af 1734 har undergått flera förändringar, hvilka
det här skulle vara alltför vidlyftigt och till föga gagn att
uppräkna, hvarför jag med tillåtelse vill flytta våra betraktelser till
en tid som ligger oss närmare, nemligen till kongl, förordningen
af den 17 april 1828, som ända till för få år sedan varit vår
gällande antiqvitetslag. Denna förordning bjöd i § 6 att alla
antiqviteter som i jorden eller i vattnet funnos, af guld, silfver,
koppar, metall, sten och trä, skulle ofördröjligen genom
kronobe-tjeningen till konungens befallningshafvande insändas och derefter
skyndsamt Kongl. Maj:t och kronan hembjudas. Således skulle
hvarenda flintskärfva och hvarenda stenklump, som fanns i jorden
och bar spår efter menniskohand, genast uppsändas till Stockholm,
äfven från de mest aflägsna trakter af landet. Ingen egde rätt
att behålla något dylikt fynd; försökte ban undandölja det, och
detta försök upptäcktes, fick han dyrt plikta för sitt brott; han
fick mista fyndet och böta dess dubbla värde, efter det pris man
i Stockholm behagade sätta derå. *Orkade han ej böta, skxdle
han straffas med kroppsplikt», för det att han ej genast anmälde
fyndet af ett tillslaget flintstycke eller en ergad kopparbit. Denna
märkvärdiga författning, hvars like, så vidt man vet, icke funnits
i något annat land på jorden, hade hos oss fullt gällande kraft,
ända till för tre år sedan, då den utbyttes mot en annan, hvarom
sedermera.
Emellertid inlemnades år 1859 till Kongl. Maj:t ett förslag
som, om jag ej missminnes mig, hufvudsakligast åsyftade att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
