Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
För att afskaffa denna för vår fornforskning skadliga och för
vårt fosterland föga hedrande trafik genom försäljning till utlandet
af de minnen våra förfäder lemnat oss i arf, känner jag icke mer
än ett kraftigt medel, och det vore att genom en författning
stadga att, med undantag af de ädla metaller, guld och silfver,
som ej ligga till grund för någon arkeologisk kulturperiod, alla
andra antiqviteter vore hittarens tillhörighet, som han finge
behålla eller efter godtycke använda.
Jag vill minnas att i min barndom utkom en förordning som
förbjöd utförsel till utlandet af kopparslantar och annat
kopparmynt; men hvar och en som fått sig en slant tyckte, likasom
den som hittat en antiqvitets att det var hans tillhörighet som
han borde kunna, utan statens förmynderskap, få använda när och
hum han behagade. Förbudet- förblef således utan verkan.
Slutligen föll man på den kloka idéen att höja slantarnas värde här
hemma, så att den som gällt två styfver kom att gälla sex;
derigenom upphörde all utförsel och slantarna stannade hemma. På
samma sätt föreställer jag mig att våra antiqviteter komma att
stanna hemma, om man ökar deras värde derigenom att de blifva
hittarens tillhörighet; ty naturligtvis värderar man vida högre en
sak som man sjelf eger och kan efter behag få använda, än en
som man måste lemna ifrån sig mot en osäker ersättning.
Dessutom skola genom en sådan frihet inländska konkurrenter
uppkomma, som snart skola åstadkomma den verkan, att utländska
uppköpare ej vidare finna sin räkning vid att fortsätta rörelsen på
detta f<.
Att oaktadt 1828 års kongl, förordning fornforskningen
kunnat göra de framsteg, som den hos oss vunnit, har sin förklaring
deri, att en eller annan ansett vetenskapens kraf högre än en
orimlig författning, som redan då, sedan fornvetenskapen börjat
utbilda sig, befanns vara gagnlös. Och ganska säkert synes oss
vara, att om ingen vågat dertill besluta sig — så skulle, till
föga heder för fosterlandet, den svenska fornforskningen stått på
samma låga ståndpunkt, der Sjöborg och Hallenberg lemnat , den,
under det att samma vetenskap i brödralandet, under frihetens
skydd, betydligt framskridit. Men vi hoppas och önska att få i
öfverensstämmelse med sådana lagar, som vetenskapen kräfver,
fortsätta dess vidare utveckling, och denna begäran kan väl icke
anses vara obillig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
