Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än under förtjensten. De trodde sig finna, att hon
mottog dessa offer med föga erkänsla; nära nog med lik—
gilltighet, alldeles som de varit en vanlig och
skyldig gerd åt hennes storhet. Hon behandlade
ofvan-nämnde personer med snillets och bördens förenade
öf-verlägsenhet och i hennes rum blef för besökande
romerska damer, utom prinsessorna, aldrig framsatt annat
än kullerstolar. Och i deras ögon var likväl Kristina
medlem af endast ett fattigt adligt först för hundrade år
sedan krönt hus i det öde och okända norden ; de sjelfva
deremot ättlingar af fursteliga slägter, hvilka nu öfver
ettusen år med rikedom och anseende blomstrat i och
omkring medelpunkten af den bildade verlden; många
dessutom härledande sina anor från det gamla,
allher-skande Roms mest lysande ätter. De började knota
tämligen allmänt; likväl hann missnöjet denna gången
icke föranleda något allvarsammare utbrott.
Förhållandet till påfven blef också i någon mån
brutet. Alexander den sjunde hade den fåfängan, att
icke blott sjelf tro utan ock vilja intala andra, det
Kristinas omvändelse varit till en stor del hans eget
verk. Denna svaghet, i sammanhang med hans
öfvcr-drifna utgifter, prakt och fjesk vid hennes mottagande,
gaf anledning till mycket skämt, mycket tadel, äfven
från Kristinas egen mun, hvilket sednare stundom blef
framburet och naturligtvis ej välkommet. Dessutom,
hennes sjelfsvåldiga uppförande, hennes visade brist på
nit och allvar i andaktsöfningarna stötte alla ifriga
katoliker och påfven mest. Hon, den nyomvända, hon,
om hvilken det skulle heta, att hon, drifven af andan,
lemnat krona och fädernesland för att omfatta den
katolska tron; hon, denna så ryktbara och beprisade
Kristina, tillät sig här likasom i Stockholm att under
gudstjensten, till och med ur.der sjelfva bönerna
obe-hindradt tala med sina grannar, skratta och göra
anmärkningar. Påfven ville gifva en höflig påminnelse.
En dag, då han sjelf anmärkt sådana åtbörder, iakttog
han tillfället och förärade henne en rosenkrans jemnte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
