Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Många dess punkter voro rättvisa och blefvo också på
riddarhuset b:fallna. Men andra voro helt och hållet
stridande mot förra riksdags-beslut. Så t. ex. och tvärtemot
1655 års stadga ville öfrälsemännen, att alla
gåfvo-allo-dialgods, gifna äfven före 1632 skulle förvandlas till
norr-köpings-besluts-gods. Så föreslogo de ock, att
undantags-friheten för gåfvo-gods under 600 dalers ränta skuile
beräknas efter förhållandet i första gåfvotagarens hand, icke
i nuvarande innehafvarens, hvilken sednare fördelaktiga
tydning man dock hade vid 1680 års riksdag åt adeln
raedgifvit. Båda dessa förslag hotade med stora ingrepp i
frälseståndets förmögenhet och äganderätt, och väckte
derföre mycket missnöje. Men utan all jemnförelse svårast
var ofrälsemännens sista förslagspunkt, hvilken innehöll,
att, om staten så behöfde, borde konungen indraga alla
bortförlänta gods, äfven om de understege 600 dalers ränta.
Genom denna enda punkt såg sig småadeln nu 1682
hotad att blifva likaså hårdt handterad och likaså grundligt
utarmad som högadeln 1680; och den kände sig tillika
bedragen på den lön, den Judas-penning, man förra
gången lofvat för dess biträde vid de rikare
riddarhus-brö-dernas störtande. Det var icke utan, att några bland dessa
sednare kände en viss skadeglädje vid att se sig så snart
och kraftigt hämnade. Den gemensamma olyckan försonade
dock snart de skilda klasserna och förenade dem till ett
gemensamt motstånd. Detta blef högljudt och häftigt; men
fåfängt. Borgmästar Thegner främst, och närmast honom
erkebiskop Svebilius ledde öfrälsemännen. En
norrlands-prest vid namn Gran vågade några ord mot förslagets
rättvisa och billighet; men blef på ögonblicket qväst och
nedtystad. Det var, oss veterligen, den enda motsägande
röst, som bland öfrälsemännen höjdes. Alla de andra
ropade enhälligt sitt ja! till förslaget, att tvinga adeln ensam
betala rikets skuld; och sitt nej! till förslaget, att medelst
nya gerder dertill sjelfva bidraga. De påstodo till och
med, att konungen icke hade rättighet att ärftligen
bortgifva några gods. Sist buro de skriften om allt detta upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
