Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då S:t Botvids slägtingar saknade honom, började de segla
omkring och söka honom öfverallt. Det berättades dä,
att en hvit fogel har satt sig på framstammen af deras
skepp, och liksom visat dem vägen. Denna fogel följde
de, och kommo så till det ställe, der den mördade Botvid
låg. De förde honom hem med sig och begrofvo honom.
Han blef sedan ansedd som helig, och öfver hans graf
upprestes till hans ära en kyrka, hvilken kallades
Botvids-kyrka eller Bot-kyrka.
Det berättas också, att biskop Adalvard omvändt en
vallherde vid namn Torsten, som tjenade hos en bonde i
, Westergötland. När Torsten sedan vallade bondens boskap
i skogen, sysselsatte han sig ofta hela dagen igenom med
gudeliga betraktelser och böner framför en stor sten i
stället för altare, låtande emedlertid boskapen ströfva
ovak-tad omkring uti skogen. Likväl samlade de sig sjelfmant
hvarje qväll och aldrig saknades något kreatur. Men
bonden, som var hedning, hatade Torsten för dess kristendom,
och då han ej kunde få något annat skäl mot honom,
smög han sig hemligt till skogen och band der en af
oxarna vid ett träd. Som nu denne saknades om qvällen,
anklagade bonden Torsten derför och lät, till straff för
detta pådiktade brott, slagta och offra honom på samma
sten, der Torsten hållit sin ensliga gudstjenst. Men ifrån
den tiden hade bondens kreatur ingen trefnad mer, utan
magrade och dogo, och trodde många, att detta var ett ’
straff för den oskyldige Torstens dråp. En gång, då
bonden höll på att slagta, och redan hade dödat och
dragit huden af en oxe, började hustrun att åter klaga öfver
Torstens död, sägande honom vara ett helgon, som nu
lefde i himmelen. Härvid skrattade bonden högt och
sade: Icke tror jag, att Torsten lefver mera än denne
oxe* som ’jag nu skall hugga sönder. Men se, vid dessa
ord reste sig den slagtade och flådda oxen hastigt upp
på sina fyra ben, och bevittnade dymedelst, till de
närvarandes förvåning, sin fordna väktares helighet. På detta
ställe blef sedan ett litet kapell upprättadt till Torstens
Ira, der sedermera många underverk sägas blifvit för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
