Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket samladt i kyrkan. Budet ropade in genom dörren
sina förskrSckliga tidningar: Till vapen! Till vapen!
Fienden är [Or dörren! Folket, utom sig af förskräckelse,
sprungo, somliga på porten, andra på fönsterna. Många
förderfvade sig vid de vådeliga hoppen utför kyrkomuren;
andra blefvo ihjälklämda och nedtrampade. De svagare,
qvinnorna och barnen, sökte gömma sig på läktaren,
un-dor bänkarna, eller hvar heldst de funno något smyghål.
Slutligen kommo alla förvirrade och förstörda ut ur
kyrkan. Men snart inträdde raseriet i förskräckelsens ställe.
Man började klämta i klockorna, och det olycksbådande
ljudet besvarades snart från grankyrkorna. Bönderna från
Wenjan, Ål, Djura och Gagnef strömmade tillsammans
och förenade sig med Lexandskarlarna, hvilka samlades
vid Åls färjestad. — Året förut hade en ny kyrkoherde
kommit till Lexand, benämnd mäster Elof. Denne var i
sig sjelf en lärd, dugl g och kraftfull man, der i trakten
känd och älskad från barndomen, ty hans fader hade före
honom varit pastor i Lexand, Ilan var en bestämd
anhängare af hertig Karl och derföre deslo mer älskad.
Likväl hade han några fiender i hopen. Dessa sökte
först vid Åls färja att intala menigheten, det mäster Elof
icke var så fullkomligt alt lita på. Sedan skyndade de
till denne, berättade, att bönderna misstänkte och hatade
honom, samt rådde att söka räddning genom flyktdn.
Elof besinnade sig icke länge. Flykten skulle endast
förvärra hans sak; närvarande bland bönderna, kunde han
måhända återvinna deras förtroende och förekomma
många våldsamheter. Hastigt kastade han sig på hästen och
red lill färjestaden. Folket mottog honom med tvetydigt
sorl och hotande blickar. Mäster Elof steg af hästen och
begynte tala, berömmande deras frimodighet, deras kärlek
Ull fäderneslandet, deras bemödanden all vilja bibehålla
en rätt vänskap mellan konungen och hertigen. Sjelf
gillade han deras uppsåt af allt hjerta och ville för egen
person dellaga cleri. Om han tänkle annorlunda, än han
talade, målte alla deras pikar och spjut genomborra hans
hjerta! Slutligen sade ban: Det jag nu hafver talat, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
