Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iant vore att mörda tjölen jemnte kroppen. Bönderna
skreko tillbaka: Sakrament tillhör menniskor, men ieka
vargar och hundar, sådane som dessa äro. Då fattade
möster Elof kalken, upplyfte den för deras ögon och ro-
pade med hög röst: Vedergåller icke ondt medondt!
För-dömmer icke, så varden i icke fördömde! Gud ensam ser
till hjertat och kan fälla den rätta domen. För eder egen
äras skull, låter de anklagade träda fram, bikta och göra
sin bekännelse och derefter straffas; eljest skall verlden
säga, all icke rättvisa utan elt rasande öfvermod hafcer
ledt dalamännen. Till delta skBl lyssnade folket och, dS
master Elof försäkrade, att han framdeles skulle till
dalkarlarnas ratlfardigande af (rycket utgifva en utförlig
berättelse om de anklagades bekännelse och derföre ådömda
lagliga straff, biföllo de 8ndteligen och ropade, alt Karl
Bengtsson först skulle framkomma.
Efter en ångeslfull natt hörde fångarna med bafvan,
huru folkhopen under hotelser samlades utanför fängelset.
Då psalmen började sjungas, trodde de, att afrBltningen
skulle fulja straxt’ derpå. Predikan och dess innehåll
lugnade dem något; men så mycket större blef
förskräckelsen under det följande oväsendet. Nu inkom vakten,
fattade Karl Bengtsson i kragen och ledde honom ut på
trossbotten. På mäster Elofs framställda frågor kunde
han ej annat svara än, alt han sjelf i denna sak varit
narrad och bedragen. Dessutom bekände han flere
enskilda brott, tog derpå nattvarden, hvarefter presterna drogo
sig undan. Karl Bengtsson vände sig till folket och bad
om en bödel, som snart kunde sluta hans plågor. De
af-Jägsnare ropade Ja! de närmaste åter Nej! och vakten
började skuffa honom utför trappan. Då fattades han af
förlviflan. Med bleka kinder msn gnistrande ögon kastade
ban en blick på den mordlystna svärmen vid sina fötter.
Nu störtade han ned i hopen och försökte rycka till sig
en bössa; men i samma ögonblick träffades hufvudet af
ett armborstslag och elt värjhugg, så att han störtade till
jorden. Nu löljde mot honom det ynkeligaste huggande,
■argande och skjutande, dock lefde han länge och pekade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
