Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft till en improviserad afskedshelsning. En hel
natt igenom, under oaf brutet strömmande ingifvelse,
sjöng han då sina glada lefnadsöden, sin milde
konungs lof, sin erkänsla mot försynen, som låtit
honom föaas bland ett ädelt folk och i detta nordiskt
sköna land. Slutligen gaf han livar och en af de
församlade, med en serskild strof och melodi, som
uttryckte det egendomliga både af den tillsjungnes
personlighet, t ex. Hceffners tysk-svenska brytning,
och af skaldens förhållande till honom, sitt
tacksamma farväl. 1 tårar bönföllo omsider hans
vän-ner, afl! Aan skulle upphöra för att skona sitt
redan starkt angripna bröst; men han svarade:
M-tom oss dö, som vi lefvat i musik h tömde sitt sista
champagne-glas och uppstämde i dagbräckningen
sista strofen af sin sång ... Från denna stund
sjung han icke mer» 1).
Redan är berätt ad t, huru under sednare åren
hans helsa mer och mer försvagades. I November
1794 nedlades han på sjukbädden. Plågorna blefvo
långvariga och svåra. Drag af det skämtsamma
lynnet sägas dock hafva emellanåt framskymtat.
Det berättas t. ex. att hans maka en gång
klagande omtalade sitt blifvande armod, och att han
då bad henne uppspänna en paraply, och när hon
med en sådan Öfver sig framträdde, sade han: Se
så! nu dör jag lugn; ty jag ser dig hafva tak
öfver hufvudet2). Under sjukdomens fortgång
inträdde dock en allvarligare sinnesstämning, och han
författade nedanstående skaldestycke:
1) Denna utförliga berättelse och dess praktfulla ordalag äro
af Atterbom, hvilken, liksom Sondén, uppgifver Hseffner som
sagesman för sjelfva uppträdet. (Phophoros 1813 sid 68 och
-Siare och Skalder 0. 85). Om sagesmannens opålitlighet och
vana att improvisera fakta, se Rydquist (Pantheon 20. 34.)
och Palmblad (Biogr. Lex. 6. 306.) och Ljunggren (Sv. Yitterh.
’Häfder 2. 258.) Man vet dock, att Bellman stundom hållit sådana
poetiska möten (s. sid. 86.) Bet är alltså ganska troligt, att
.något uppträde af dylik art .också nu egt rum.
2) J. G. Carlén säger, att denna allmänt spridda
berättelse är ogrundad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
