Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef fadrens efterträdare; Julius Henrik, bekant för
slagsmålet med Gustaf Adolf, blef sedan katolik och kejsarens
beständige anhängare; Frans Karl, i början lutheran och
svenskarnas bundsförvandt, sedan katolik, och kejsarens;
Rudolf Maximilian, tapper och mot Österrike ständigt
trogen; och slutligen den yngste, Frans Albrekt, f. 1598,
bakslug och ombytlig, uppfostrad i kejserliga lägret, sedan
öfvergående efter hvarandra till svenskarna, saxarna och
slutligen åter till de kejserliga. Det var denne som
sedermera allmänt misstänktes för Gustaf Adolfs mord.
Hertig Kristian af Braunschweig tog som Mansfelds
vapenbroder serdeles liflig del uti trettioåra kriget.
Orsaken var hans häftiga lynne i allmänhet, hans beundran
för den olyckliga pfalzgrefvinnan Elisabet i synnerhet. Med
hennes bild i hjertat och handske på hjelmen, störtade han
sig i striden. Hans häftighet förstörde dock esomoftast
allt, hvad hans mod någon gång kunnat vinna.
Mera fruktansvärd var grefve Ernst af Mansfeld, en
utmärkt tapper, skicklig och ihärdig försvarare af
protestanterna. Mångfaldiga gånger blef han slagen af den
mägtigare och äfven skickligare Tilly, men förlorade dock
aldrig modet. Ingen förstod bättre än han konsten att
hopsamla förströdda troppar och åter visa sig i fältet, ofta
mera fruktansvärd än före nederlaget. Så fortfor han uti
sju års tid att genomstryka Tyskland, älskad som
frihetens stundom enda försvarare, men också fruktad för sina
troppars otyglade plundringslystnad. Katolikerna sökte att
med lysande löften locka honom på sin sida, men
förgäfves. Efter den 1626 vid Dessau förefallna olyckliga
striden mot Wallenstein, flydde han ned åt Ungern, ämnande
sig till Venedig. Han öfverraskades icke långt från
Spalatro af en svår sjukdom. Kännande döden nalkas, lät
han påkläda vapnen och uppsteg på golfvet, stödd mot
tvenne af sina officerare. En härförare, sade han, bör
dö, stående i sina vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
