Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betäckning. Konungen i spetsen för sitt rytteri, med finnarna
främst, skyndade dit, eröfrade efter en kort strid
kanonerna och vände dem mot Tillys nedanför på slätten
stående skaror. Nu kom Pappenheim med några samlade
troppar tillbaka och sökte återtaga artilleriet; men fann
snart omöjligheten, hvarpå han ilade ned uti mordhvimlet
på venstra flygeln. Äfven Gustaf Adolf lemnade de
kejserliga kanonerna åt Horn, och skyndade ned till den sista
afgörande kampen. Ännu hade wallonerna underhållit
striden med en orubblig tapperhet, men svenskarnas lika tappra
motstånd gaf dem tillkänna, att de här funnit andra
fiender, än dem de förut besegrat. En mängd ditskickade
läder- och fältkanoner spridde fruktan och förstöring uti
de täta lederna. När nu dessutom Tillys egna kanoner
började spela emot de kejserliga, när konungen sjelf med
den segrande högra flygeln föll dem i sidan, då förlorade
de med hoppet om seger äfven modet, samt upplöste sig
till den vildaste flykt. Förgäfves sökte höfdingarna hejda
dem. Pappenheim rasade; fjorton svenskar hade han med
egen hand nedhuggit; sjelf helt och hållet betäckt af sår.
Den segervane Tilly var utom sig af harm, af förtviflan,
då han såg segern ryckas sig ur händerna. Den gamle
gråskymmeln blef skjuten; han sprang upp på en ny häst,
och ville åter föra sina troppar i elden. Men de lydde
honom icke mer; han bad, han bönföll, han hotade, han
gret af harm — förgäfves. — Upplöst var all ordning,
all lydnad. Soldaterna flydde utåt fältet och Tilly måste
följa dem. Han var nära att blifva fången. En
ryttmästare vid rhengrefvens regemente, för sin reslighet vanligen
kallad långa Fritz, såg och igenkände den flyende.
Hastigt skyndade han efter, fattade gubben i kläderna, och
befallte honom gifva sig. Tilly sporrade hästen och sökte
rycka sig lös; men långa Fritz följde efter och gaf honom
med pistolkolfven slag på slag öfver hufvud, skuldra och
arm, viljande på detta sätt tvinga honom att gifva sig
fången. Den gamle var nära att förlora sansningen, då
hertig Rudolf af Lauenburg af en händelse fick se
uppträdet. Hastigt red han dit, jagade en kula tvärt igenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
