Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudet på långa Fritz, och befriade Tilly. De befunno
sig nu längst ned på östra ändan, skilda från de flyende
tropparna. Men här mötte dem Cronbergarna, hvilka
upptogo Tilly i sina leder och, emedan hela den öfriga
hären redan tagit flykten, också anträdde, ehuru ogerna,
sitt återtåg. I god ordning och likasom vid en
mönstring redo de utefter hela svenska flygeln, helsade
skottarna med en salfva, fortsatte derpå ridten framåt vägen
till Leipzig. Svenskarna läto dem obehindradt rida fram;
ingen ville eller vågade angripa de oöfvervinnerlige.
Men skyddade af dammet och den tjocka krutröken,
hade några af Tillys äldsta och bästa fotregementer
kommit i temligen godt behåll utur striden. Bakom
slagordningen vid kanten af skogen träffade de några andra
troppar, tillhörande reserven. De voro nu tillsammans
regementerna Balderon, Diedrichstein, Chiesa och Blanchart.
Striden var redan ohjelpligen förlorad; men dessa gamla,
segervana kämpar ville icke förlora sin förut dyrt
förvärfvade ära. De förenade sig och fattade stånd mot de
förföljande svenskarna. Gustaf Adolf med högra flygeln,
främst Totts ryttare och smålänningarna, kastade sig
öfver dem. Striden fördes med den yttersta förbittring.
Pardon hvarken begärdes eller gafs. Wallonerna
försvarade sig i döden. Man såg dem med afskjutna ben ännu
söka resa sig på stumparna och aflossa sina skott. Andra,
liggande halfdöda på marken, lyfte vanmäktigt sina svärd
för att genomborra de öfverridande svenskarnas hästar.
Nattens inbrytande mörker räddade den tappra qvarlefvan,
som sjelf hade räddat de gamla wallonernas ära. De drogo
sig tillbaka på vägen till Leipzig, och striden var slut.
Den hade varat fulla fem timmar.
Gustaf Adolf, som fruktade att genom någon
öfverilning förlora den vunna segern, förbjöd allt ytterligare
förföljande af fienden. Kl. 7 om aftonen lät han oaktadt
det inbrytande mörkret hela hären åter uppställas i
slagordning. Han red än en gång genom lederna, tackade
alla, så enskilda, som troppar, mest dock Horn och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
