Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röjd, svarade han: ”den, som oss synes båsl deriill fallen, ehvad
”han är af höfdinga-åll eller ej.” Väl anade ånnu ingen,
hvilket frö till borgerliga oroligheter låg i detta Emunds svar,
fastmer endast af vördnad för fornminnenas helgd och
Uppsvea-ättens gudahårkomst genroålle Freyvid: ”icke viljom vi
(Jpp-”svear, alt konungadömet skall gå ur de fordna Konungars
”gamla ält i våra dagar, då så god tillgång som nu finnes lill
”konungaåmnen. Konung Olof har två söner, och en af dem
”vilja vi hafva till Konung; dock år mellan dem en stor
åtskillnad; den ena år odalboren och Svensk till hela sin ält, men
”den andra en trälinnas son och till half va ättéo Vendisk.” Stort
bifall af hela allmogen till detta tal. Då blef Jakob framledd,
och koounganamn gifvet honom. Men hans dopnamn Jakob
behagade Svearne illa, emedan någon Svea-konung aldrig så hetat;
de gåfvo honom derföre namnet Anund. Han var då tio eller
tolf år gammal. Derefter blef mellan honom och hans fader
Olof Skötkonung så öfverenskommet, att Olof skulle vara Konung
och riket slyra, så låoge han lefde, med vilkor, att han gjorde
fred och förlikning med Konungen i Norrige, så ock med alla de
mån, som varit med i detta rådslag. Anund skulle åtnjuta en
del af de konungsliga rättigheterna af landet, så mycket han och
fadern sämjades om, för öfrigt hafva namn och värdighet af
Konung och vara förpligtad att stå på böndernas sida, derest Konung
Olof företoge något, som bönderna icke gerna tålte af honom.
Man ville på detta sålt lägga en tygel på Olofs stormodiga
egensinnighet och såtta honom i nödvändighet, all gifva akt på sina
mäns råd.
143. Olof Skötkonung, straffad och varnad, tog lärdom af
olyckan, blef mildtalig och vänlig mot hvar man. Han skickade
sändebud till Norrige med uppdrag att tillbjuda Olof Digre ell
vänskapligt möte. Svärfader och måg kommo tillsamman i
Konghell sommaren år 1020. Då slölo de mellan sig
vänskap och fred. Göta-elf blef bestämd till gräns på denna sida
mellan Sveriges och Norriges riken. Samma elf bildar vid sitt
utlopp en ö, som kallas Risingen. Ralfdelen af denna ö
tillhörde Norrige, deo andra hälften Gölland. Men der låg en
mark eller bygd, som ömsom lydt till begge länderna. Om denna
bygd öfverenskommo Konungarne att kasia lotl med tärning.
Först kastade Olof Sköikooung, ocb tårningarne visade två sexor.
Då sade han: ”nu behöfves icke vidare att kasta.” Men
Konungen i Norrige tog tårningarne, skakade dem i sin hand, erinrade,
att ånnu funnos två sexor och all för Herren God icke vore
omöjligt atl lata dem uppkomma, kastade ocb fick äfven två sexor.
Konungarne kastade andra gången. Då kommo åter tolf ögon
upp för Svea-konungen, för Konungen af Norrige deremot
tretton, emedan den ena tärningen brast sönder och’ visade sju.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
