Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”innan budbärare ilande skyndade efler dem med rop, atl bed*
”niogarne med en oräknelig floita landat på södra kuslen, der
”bårja ståder och byar och förgöra på sin vig allt med eld ocb
”svård. Och på samma gång hördes lika budskap från vesler
”och norr. Att vinna elt slag gaf derföre ingen glädje; mao
”visste, att flera och blodigare förestodo.” De oordiska kämpar*
nes oförfärade mod och den oskonsamhei tillika, livarmed de
framforo, förskräckte så Engelsmännen, alt all kraft till motstånd
förgick dem. ”Vikingarne, förrän de gifvit sill löfte, skona
in-”gen. En enda af dem drifver ofta på flykten 10 fiender och stundom
”ännu flera. Armodet gör dem djerfva, kringsväfvandet hit och dit
”oträffbara och förlviflan oöfvervinnerliga.” Så skildras af
Engelska krönikskrifvare landets stora vånda och nöd för de
fruktansvärda härskarorna från norden. Anglosaxerna hade icke
länge efler sin bosättning öfvergålt till Cbristendomen, så alt
redan innan slutet af VII århundradet den hedniska läran var i
England alldeles utrotad. Den öfverband tagande munklefnaden
och öfverflödet i elt fruktbart land försvagade deras krigiska^ mod
ocb gjorde dem vekligare, hvartill kom äfven det, att
Öfver-konungens makl var ringa och atl måugväldet förlamade alla krafter.
Nordmännen åter, med oförsvagad kraft, voro ännu hedningar och
betraktade de Christna såsom ett för Asaläran fremmande och
mot densamma fiendlligt sinnadt folk, hvarifrån äfven kom det
skoningslösa sält, hvarpå de allestädes gingo tillväga mot kyrkor
och kloster, mot munkar och prester.
170. Såsom i England, så äfven i Frankrike lättade rikets
nära upplösta tillstånd mycket de nordiska vikingarnes framgångar.
Den oupphörliga delningen af länderna mellan furstarne af Carl
den Stores ätt, det vacklande förhållandet mellan dessa och de
ständiga söndringarne mellan dem hade icke mindre för dem
Sjelfva än för folken de förderfligasle följder. De stora vasallerna
så af det andliga som det verldsliga ståndet slogo allt nnder sig,
de ryckte till sig hela provinser, tillvällade sig
majeslåtsråtlighe-terna öfver sina hertigdömen och grefskap, voro än i uppror mot
Konungen, än i krig med hvarandra. Konungamakten,
förtrampad, sjönk med hvarje dag allt djupare. Hos det hårdt förtryokta
folkel utslocknade all krigisk anda, allas sinnen voro förslappade,
all samhällsanda försvann i städerna som på landsbygden, ingen
lånkte på det allmänna. Af allt detta visste Nordmännen
förträffligt alt draga fördel; de lärde med hvarje nytt härnadslågallt
mer atl känna rikets upplösta tillstånd, blefvo för hvarje gång
djerfvare, ju oftare de återkommo och ju mer de efterhand lärde
att förena sig i större massor. De gå uppefter floderna, härja
Bourgogne, Champagne, Lolbringen, Artois, Picardie, plundra,
förstöra en mängd kloster, hemsöka de kringliggande trakterna,
genomströfva landet än till fot, ån till häst, än i båtar, utbreda en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
