Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällan träffas. Alla lider igenom, i Ghristendoroens icke mindre
fin i Hedendomens, har benägenheten till öfvertro framalslrat den
fflrestållningan, att menniskor kunde göra den osynliga verlden
underdånig sin vilja eller färdig till sin tjenst. Hos våra
forn-fåder var denna tro en följd af deras åsigter af nataren och
deras sfitt alt förklara sig händelsernas orsaker.
908. Menniskorna i sin barndom, obekanta med naturens
lagar och de länkar, som sammanbinda tingens stora kedja, se
verkande väsenden öfverallt, hvar de märka verksamma krafter.
Så hos våra gamla fäder på lika sätt, som hos andra forntida
folk, var hela nataren nppfyld med gudoroIigheter och
andevarelser. Haf, floder, källor beherrskades af andar, gudar och
gudinnor; länder, landskap, gårdar, slammar hade sina skyddande
gadamakter, och icke blott hvarje familj, men äfven enskilda sina
skyddsandar. Dessa kommo till barnet vid dess födelse, bestämde
dess lefnadslopp och sedan under hela lif vet följde, ledsagade,
skyddade samma person, hvaraf de i sagorna bära namn af
Fyl-gior (följe-andar). De skipades efter ödets lagar olika åt olika
menniskor, voro således skiljaktiga efter de menniskors skiljaktiga
natur, hvilkas följeslagare de voro. Af starkare, mäktigare
fyl-gior ålföljdes de, som af naturen voro utrustade med en högre
kraft och större själsförmåga; ju oansenligare till åll och
nalur-förmögenbeter en menniska var, och ju inskränktare den krets
hvarinom hon verkade, desto obetydligare och miodre förmående
voro äfven hennes fylgior. Når dessa andar uppenbarade sig,
skedde det i skepnaden af foglar och djur, stundom i liknelsen
af en qvinna, någon gång äfven under andra skapnader.
Ätt-stora höfdingars och tappra kämpars fylgior visade sig i
skepnaden af björnar, örnar, oxar eller andra starka, stolta, ädla djur;
vargar deremot, räfvar, ulfvar, ormar förebådade argfulla,
försåtliga mån, till sinne och hug lika de djur, hvilkas skepnader
deras fylgior iklädde sig. Dessa menniskornas följeandar voro i
öfrigt af tvenne slag, goda, som beskärde lycka och skyddade mot
faror, samt onda, som vållade olyckor och förderf. Följde en
synnerlig framgåog någons alla företag och gaf honom öfverhand
i alla strider, trodde man, alt detta kom från hans mäktigare
skyddsandar. Samma fylgior och samma lycka följde ofta en och
samma ätt, i hvilket fall de kallades iEttarfylgior,
Kynfyl-gior. I synnerhet troddes Konungarne, såsom upprunna af
gu-darnea stam och i gemenskap med gudomen, alt hafva sin egen
aerskilta goda lycka ([kongs-hamingia, kongs-gipta), hvilken de
äfven kunde förläna åt sina kämpar och vänner. Detta förklarar
meningen, af hvad så ofta i sagorna förekommer, huru kämpen,
då han drog ut till något svårt förelag, ulbad sig Konungens
lyckaT eller på densamma förtröstade (135). Man trodde, att
•amma lycka, samma goda, skyddande ande äfven följde vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
