Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocb krlnghnros hornen. För öfrigt hade man flera dryckesteder:
en sed var den, alt dricka Einmenning, då eohvar af männen
tömde sitt horn; en annan var den, att dricka Tvemenning, då
två mån voro om elt horn, eller karl och qvinna parvis drucko
nr samma horo; en tredje sed var Hvirfingsdryckia, då hornet
gick omkring hela laget; Sveitardryckia kallades vikingars sed
att dricka alla tillhopa vid eu serskilt bord; Filishorn åter
tömdes af den, som vid elt dryckesgille bröt mot någon af dess
lagar. Dryck var själen i alla samqvlm och gå*tabudslag, derföre
ock det att fira bröllop, att hålla arföl, i forntidens språk hette
alt ”dricka bröllop”, ”dricka arföl.” Vanligen räckte gästabnden i
flera dagar. Och vid afskedet förärades gåsterna gåfvor, ofia
ansenliga och dyrbara, till vedergällning för resans besvär och till
minne af den vånskaplighet och gästfrihet, som blifvit visad dem.
Sållskapslifvets nöjen voro icke alldagliga, de hade sina visst,
bestämda tider. Deras samqväm voro derföre så myckel
högtidligare, och genom dem väcktes, närdes sinnet för amgånge ocb
sillskaplig bildning. Det år sällan, i sagorna någon beskrifning
förekommer öfver deras gästabud, alt det icke heter: ”der fa Ilades
”då icke glädje och glam och allt slags gamman.” Äfven musitt
Och dans voro icke okända samqvåmsnöjen. Bedan i Ynglinga-*
ättens tider nämnas harpo- och gigolekare samt fidlare, och
spelmän med harpor, gigor och annan spelredskap lifvade äfven bor»
dets nöjen vid Olof Skötkonungs hof. Mångenstädes för öfrigt I
Sagor och gamla qvåden talas om harpans välljudande toner.
Detta inslrnment synes af alla varil det förnämsta, det allmännaste
och högst värderade. Men helst och vanligast hade de forntida
männen till ro vid sina samqväm, alt tala otn bragder och stora
ting samt liöra sagor berättas och sånger q vådas om märkliga
händelser och mån. Äfven var vid festligare ttllfållen det mycket
öfligt, att enhvar sig lill beröm vid hornets tömmande gjorde löfte
om ntförande af något stort och manligt företag. Allmän öfver x
hela norden var sådan (öflesgång serdeles vid den fröjdfulla Julen
eller midvintersfesten. Det var plågsed, att lill denna höglid
göddes den största galt man kunde få, för att då offras till
fruktbarhetens gifvare Frej och Freja i anledning af solens återkomst.
Når den stora, vilgödda galten framleddes då lade männerna sina
händer öfver hans borst och gjorde vid fylda Bragebågaren löften
om stora, manliga ting. Dessa löften, ehuru obetänksamma de
ftn måtte hafva blifvit afgifna, då kåmparnes sinnen voro
upprymda af det starka mjödet, blefvo dock oryggligen hållna. , Man
måtte segra eller dö, men löftet måste gå i fullbordan. Äfven
det var ett älskadt gåstabndsglam, att hvar uppräknade sin
förnämsta egenskap eller idrott, och elt annat ännn sedvanligare vid
dryckesgillen var del, att kämpar ne jerooförde sig med h varandra,
täflande om företrädet i bragder och idrotter. Man kallade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
