Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stad, ligger en källa, som ännu bär namn af ”S:t Sigfrids källa.”
En sågen är, att i denna källa de blifvit döpta, som aotogo den
christna läran. Och dessas antal tillväxte med hvarje dag. Ryktet
derom kom till Olof Skötkonuog, och hao sände mån ned till
Småland, alt kalla den andlige läraren till sig. Sigfrid
antvar-dade då vården om den nya församlingen till sina frånder
Una-raan, Sanaman och Vinaman, som följt med honom från
England, och sjelf begaf han sig på vägen, för alt iofiona sig hos
den* Svenska Konungen. De sammanträffade i Husaby i
Vester-gölland. Då mottog Olof Skölkonung dopet tillika med hela sin
familj och allt sitt hoffolk. Sigfrid fortsatte sedan att predika för
folkel i kringliggande trakter och såg med glädje Christendomen
tillväxa genom hans arbete och hans predikningar. Emellertid
vårdade hans i Östra bo qvarlemnade frånder sitt om betrodda kall
och predikade träget i en af Sigfrid derstädes nppbygd kyrka af
tråd. Deras medförda dyrbara saker, deras fat, bägare, skedar af
silfver och guld retade några rofgiriga sållars begår. De
lönn-mördade dem på del hårdt invid Vexiö, österut från domkyrkan
liggande Gelboeberg, afhöggo deras hufvuden, lade dessa i ett
stort åmbar, hvilket de med stenar nedsänkte i den bredvid
liggande sjön, men drogo kropparne upp i en skog och kastade
öfver dem en stenhop. Sigfrid, återskyndande till Småland,
vandrade sörjande en natt utmed stranden af Helgasjö, derinvid
kyrkan var belägen; då såg han på vattnet trenne ljus, lika klart
lysande stjernor; sagla framsimmande närmade de sig allt mer
den öslra stranden; den andlige mannen afdrog sina skor och
gick i vattnet ljusen till möles; på en gång försvunno de, han
äg dem icke mer, men påträffade i stället ett åmbar, förde det
i tand, upptäckte deri sina fränders hufvuden, tog dem i sin famn
och i sin stora bedröfvelse under tårar utropade: ”hämne Gud
”dettaI” Icke blott i medeltidens kyrkor har delta varit afbildadt
på altartaflor och i snidverk, men ånnu förevisar Vexiö
domkapitels sigill 3:ne hufvuden till minne af dessa martyrer, och
ånnu i flera gamla kyrkor ser man den helige Sigfrids bild,
hållande i skötet sina fränders hufvuden. Att fornsågnen
klådt händelsen i drägten af det underbara, tillhör så naturligt
en på järtecken fromt troende tid. Sigfrid var emellertid blottad
på allt; äfven de heliga, för gudstjensten bestämda kärl voro
bort-röfvade. Men Olof Skölkonung kom med en hår ned (ill
Småland, pålade landet stora böter för det begångna mordet,
före-kallade sedan Sigfrid och erböd bonom de uppburna böterna.
Då Sigfrid vägrade att mottaga dem och hellre önskade liggande
gods till stadigt underhåll för kyrkan, gaf Konungen sina gårdar
Hoff och Tjurby (under katolska tiden biskopssäte och
biskopsgård, kända under namn af Biskopsberg; nu kungsgård och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
