- Project Runeberg -  Sveriges historia i sammandrag / Andra delen. Medeltiden /
296

(1857-1860) [MARC] Author: Anders Magnus Strinnholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

(af fornordel tun, omhägnad plats eller gård) och liar af folkel
på landébygdeu i länga lider varit kallad Eskilssluga.

Ä45» Under dessa uppträden i öfra delen af landet hade
Konung Inge, fördrifven af Svearne, tagil sin tillflykt till
Vester-götland. Sedan lian en tid der uppehållit sig, begaf ban sig med
sina hirdmåu österut till Småland, drog derifrån in i
Östergötland, ocb från Östergötland genom dag och natt upp till Svithiod.
I Ire år hade Blotsven sulil Konung öfver Svea rike, då Inge,
tidigt en morgon, öfverrumplade gården, der lian vistades,
omringade huset och lände eld derpå. Alla Svens män hlcfvo
inne-brända, och äfven Sven sjelf nedergjord, då han ville slå sig
ul. Derefler återtog Inge konungadöuiet. Detta timade omkring
år 1082.

240. Denna tid var Harald Härdrådes son Olof Kyrre
(vill säga den Fredlige) Konung i Norrige. Han förde ända lill
sin död år 1093 en stilla, fridsam regering. Hans son Magnus
åler, med tillnamnet Barfot, som efter honom blef lagen (ill
Konung, hade ärft sin farfaders krigiska, oroliga lynne. De på
norra sidan af Göta-elf och vester om Venern liggande bygder
hade i långa lider utgjort ett tvisteämne mellan Sverige och
Nor-rige och än hört lill det ena riket ån lill det andra. I Erik
Emundssons dagar beroäkiigade sig Harald Hårfager dessa trakter,
nemligen Viken allt intill Göia-elf, Markerna vester om Venern
(det nuvarande Dalsland) och äfven Vermland (118.120).
Sistnämnda landskap och äfven Markerna förblefvo emellertid icke
länge lydande urider Norrige, utan hafva snart, troligen i liderna
af de uppkommande inbördes oroligheterna derstädes efter Harald
Hårfagers död, åter blifvit med Sveaväldet förenade. Magnus
Barfot, en eröfringslysten Konung, traktade atl utvidga sitt rike
åt alla sidor. Han påstod Norriges rätt till den bygd, som låg
vester om Venern upp lill Vermland. Den tid, då hela Dalsland
äunu för del mesta var en obebygd skogsmark, hvaraf delsamma
äfven länge efter sill bebyggande bar namn af Markerna, utgjorde
denna ödemark landskilnaden mellan de på ömse sidor derom
liggande riken. På denna tid syftade äfven bönderna i Ranrike,
då de sade till Olof Digre, alt Göta-elf från hafvel intill Venern
och derifrån Markerna intill Eda skog af ålder på denna sidan
utgjort råmärket mellan Svenska och Norska Kooungarnes riken.
Detta ville nu Magnus Barfol så bestämma, all Göla-elf och sedan
Venern upp lill Vermland hade varit gamla landamärket. Men
Markerna räknades lill Vestergötland, emedan derifrån kommit de
forsla nybyggare, som rödjat, odlat och befolkat dessa trakter,
så all bygder och härad deraf uppstått. Såsom lydande sedan
långa tider under Svea-konungens välde, ville äfven
Markmän-nerna Sjelfva blifva dervid och nu som förr lill Svea*konungen
betala skallen. Magnus Barfot uppehöll sig i Viken. Med ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:22:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistsam/2/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free