Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i tiden förekommer, giltigheten af dulsed med edgärdsmän dock
efterhand inskrånkes, och bevisen genom vittnen vinna kraft i
samma mån mer, man af erfareuheten kommit till öfvertygelse om
vanskligheten af edgårdsmannaeden och behofvet af ett sikrare
rättstillstånd började att kinnas och erkännas. Det skedde mer och
mer, alt vid brott, serdeles af svårare, för den allmänna frideo
ocb säkerheten vådligare art, äfvensom vid de för eganderitten
vigtigare frågor, målen hänskötos till ransakning och utredande af
en nämnd. Annu länge var nämnden emellertid ingen
stadigvarande inrättning vid landets domstolar, emedan icke alla, men
blott de vigtigaste, mer invecklade målen öfverlemnades lill en
sådan, och dessutom till hvarje mål serskilt nämnd nämndes
antio-gen af parterna Sjelfva eller med deras godkännande af domaren,
så alt oftast olika nämnd salt öfver olika mål. Det är först
sednare i tiden nämnden från tillfällig öfvergått till stadigvarande,
men detta så långsamt och småningom, att man icke vet
bestämma någon tidpnnkt för öfvergångarne. Man kan förmoda, atl
jemte andra tidsomständigheter förnämligast föresynen af
konungs-nämnden vid Konungens räfsteting, som vi af Landslagarne
finna hafva varit beständig, edsvuren och vald af Konungen och
landsmännen inom lagsagan, småningom fört till enslikartad
förändring af nämnden vid landets öfriga domstolar. Annu sednare
i tiden och väsendtligare är den äfven småningom skeende
öfver-gång, hvarigenom den fordna gränsen mellan domarens och
nämndens befattning blifvil utplånad och det nuvarande förhållandet
mellan dem bestämdt. Men med alla de hårulinnan föregångna
förändringar framte ännu i dag de menigheten företrädande tolf
bönder, som med häradshöfdingen sitta till doms vid landets ting,
elt fortlefvande minne af folkets från djupa fornåldern fortbestående
dellagelse i rättvisans skipande.
434. De tider tillbaka, då straffel betraktades blott som
enskilt sak, endast som upprältelse eller ersättning för den, hvars
rättigheter blifvil kränkta, berodde det helt och hållel af den för*
orättade sjelf, om han ville göra saken anhängig vid tinget till
vinnande af upprältelse eller skadeersättning. Annan anklagare
än den förfördelade sjelf eller hans frånder känna de gamla
lagarne icke. Derifrån det i lagspråket så kallade rena
accusato-riska förfarande, det enda förenbara med forntidens grundsatser,
efler hvilka all dom mellan fria mån till sin grund innebar
förlikning, men ej egentligt straff. Då förlikning icke mellankom,
eller roålseganden icke ville låta den sakfålde brottslige med
böter lösa sitt lif, var det hans sak och rätt, att sjelf utkräfja
hämndstraffet. Han sjelf äfven verkslälde den dom, som
till-dömde honom böter, så alt då en lagvunnen icke frivilligt erlade
dessa, målsegandens rätt var, att af den sakfåldes lösa egendom
sjelf nama (laga, panta) det mot bölerna svarande, endast detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
