Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stöten. Det, som i långt yppigare länder vanan knappt kan gftra
drägligt, betungande pålagor och en oskälig behandling, borde för
eU frihelsålsksnde folk, som aldrig kånt förtrycket och endast
genom den högsta sparsambet kunde skydda sig för behofven,
blifva en odräglig plåga. Länge fördrogo Dalkarlame med
tålamod den tyranniske Jösse Erikssons hårda framfart; deras inårfda,
djupt rotade vördnad för sina Konungar arbetade måktigt mot det
första utbrottet af deras missnöje. Men når de långe förgåfves
framburit sina klagomål inför thronen, då vaknade hos dem en
kånsla, som icke, såsom hos andra, ntgöt sig i fåflng klagan, meo
stålsatte deras mod och kraft att hjelpa »ig Sjelfva. Menskliga
trögheten behöfver till allt stort eggelsen af vedervårdigheter. De
Äldsta, omkring dem de bästa och modigaste af folket, gingo med
hvarandra till råds. Då bodde vid Kopparberget en friboren man
af namn Engelbrekt Engelbrektsson, tillhörande den klass
af frilset, som af vapentjensten bar namn af väpnare, man af
vapen *)? • värdigheten näst riddare, en redlig, oförskråckt, rådig
och vältalig man, oansenlig till växten, men stor till hjerta och
själ. Han var bland Dal-allmogen allmänt känd för stort
förstånd och redbart, fosterländskt sinne. Till honom beslöto
Dal-karlarne att vånda sig. Han rådde dera atl ånnu en gång söka
hägn och rättvisa af Konungeo, ocb sjelf påtog han sig att blifva
deras förespråkare, begaf sig till Köpenhamn^ och frambar
oförskräckt inför Konungen sina landsmäns besvär. Såsom borgen
för sanningen af deras klagomål erböd han sig att sjelf tråda i
fängelse, och derest han befunnes att hafva talat osanning, ville
han underkasta sig galge och rep. Delta frimodiga uppförande
väckte Konungens uppmärksamhet. Han hemsånde åter den
klagande och lemuade honom eo skrifvelse till Svenska rådet, med
befallning atl några af dess medlemmar sknlle fara upp till
Dalarne och undersöka Dalkarlarnes besvär, dock ingen dom fälla,
utan till Konungen öfversånda ransakningen. Det skedde*
Under-sökningen bekräftade Dalkarlarnes klagomål, och Engelbrekt begaf sig
åter till Köpenhamn, medförde rådets skrifvelse, och androg
ytterligare sina landsmäns lidande. Men Jösse Eriksson hade åfven,
såsom man tror, till Konungen insåndt en berättelse och framstått
förhållandet såsom tillkommet af böndernas treskhet och af hat
och ovilja till honora. Når derföre Engelbrekt i ett djerfl språk
fordrade Jösse Erikssons aflägsnande, blef Konungen vred,a tillsade
honom, att gå bort och icke mer tråda för hans ögon. ”Annuen
*gång kommer jag väl igen,” mumlade Engelbrekt, bortgående,
för sig sjelf. Dalkarlarne blefvo bedröfvade, då de förnnmmo
utgången af hans vårf. Men harmen och förbittringen utträngde
snart all annan känsla. Man ur huset, så blef dem beslut,
*) Engelbrekt förde i vapnet tre liljor triaogelvis mot hvarannan iatta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
