Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erkebiskopens mest nitiska anhängare djerfdes höja sin röst mol
detta beslut eller vägra att bekräfta det med sina signetens
undergått ande, ty menigheten var förbittrad och talade hårda ord. Men
den skarpsinnige Biskop Brask i Linköping, som förutsåg, alt
detta beslut en gång kunde hafva vigtiga påföljder, stack i
vaxku-pan noder inseglet en liten sedel med denna påskrift: härtill
är jag nödd oeh tvingad.
600. Hvad Ständerna beslutit, utförde Sten Stnre med
kraft. Erkebiskopen återvände lill Stäket, men hans egna män,
som fruktade för folkets vrede, nödgade honom alt nppgifva det.
Då han derpå nedfördes till Svenska lägret, kunde den ädle Store
Icke utån möda rädda honom fråo faran att sönderslitas i stycken
af den förbittrade allmogen; den erkebiskopliga borgen
förvandlades i grus, Erkebiskopen sjelf fördes till klostret i Vesterås,
sedan han edligen må9l afsågn sitt embete. Han erhöll sedermera
tillstånd att flytta lill sitt gods Ekholmen i Veckholms socken af
Trögds härad i Upland.
601. Christian, förbittrad öfver den olyckliga utgången
vid Dnfvunäs utrustade en väldig makt och kom sjelf om våren
1518 till Stockholmska skären, landsteg på södra malmen,
förnyade fruktlöst flera stormar mot staden, och vände sig sedao
inåt Södermanland; der, vid Bränkyrka, mötte honom Sten Sture
den 23 Juli, Gustaf Eriksson förde det Svenska hufvudbaneret,
och häftigt drabbade begge härarne tillsamman. Danskarne,
slagna, flydde tillbaka till sitt läger; Sten Sture gjorde det eoa
utfallet efter det andra, och tog flera hundra man till fånga.
Christian, ur stånd att företaga något, icke understödd af sina Svenska
anhängare, emedan ingen af dem för menighetens förbittring
vågade röja sina tänkesätt, uppbröt omsider sitt läger och
inskeppade sig på Ilottan, för att med qvarlefvorna af sin hår rådda sig
till Danmark. Men vidriga vindar qvarhöllo honom inom skären,
vintern tillstundade, på flottan herrskade en sådan brist, att folket
måste nära sig med onaturlig spis, och Konungen blef nödsakad
att vid Elfenabben för hunger skull såtta i land ett antal knektar,
Aonn flera rymde. I denna belägenhet erböd Christian fred och
förlikning. Den ädle Slen Sture litade på Konungens ord; sjelf utan
svek i allt sitt handlingssätt och glad att kunna gifva sitt
fädernesland säkerhet och fred, begagnade han detta tillfälle att genom
ädelmod förvärfva sig Konungens vänskap; han försåg den
fiendiliga flottan med lifsmedel, antog utan tvekan Konungens tillbud
af ett sammanträde och ville sjelf begifva sig ut på flottan för
att afslnta fredsvilkoren. Men Stockholms Borgmästare och Råd
aatte sig med all makt mot detta beslut; deras vördade
Riksföreståndare var dem för mycket kär; de frnktade, att han, en gång
kommen i Konungens våld, aldrig mer skulle återvända. Då
af-sftndes till fredsvHkorens oppgörande sex ädla män, bland dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
