Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om äonu större förmäner öfvertalte dem atl innehålla med
handeln på Sverige. Äfven i Rom skaffade haa sig genom
anhängare och gynnare elt måkiigt inflytande och satte del Romerska
hofvet i rörelse genom sina klagomål öfver Riksföreståndaren och
del Svenska Rådet, som vågat aniasla Erkebiskoparne och nte*
stänga honom sjelf från Svenska thronen, hvartill han påstod sig
hafva arfsrätt. Efler sådana mått och förberedelser grep han lill
vapen år 1517, för att hisiä sina betryckta anhängare i Sverige.
Under Severin Norrby och Joachim Trolle landsteg en Dan*k
hårstyrka vid Dufvtinäs, en udde i Stockholmska skäreo, i Nacka
^ocken, och beredde sig alt undsätta Siåket. Da sände Sten Sture
en allvarlig förmauing till Erkebiskopen, att icke förena sig med
fienden mot fädernesland**!, utan hellre bidraga till dess räddning;
förgäfves. Men Sten Sture drog Danskarne till mötes, angrep
dem, slog dem, så alt efler en stor förlust de åter måste söka sin
tillflykt på skeppen. I denna strid aflade Gustaf Erikson Vasa
vid Sten Stures sida sina försia vapen prof.
509. Det var ryktet om denna undsättning, som åter
lif-vat modet och stoltheten hos deo hätska Erkebiskopen. Nu
skickade Riksföreståndaren några Danska fångar att förkunna honom
Danska härens öde. Då låt Erkebiskopen förklara, alt han var
benägen öfveilemna Stäket, men på«iod med stolthet att
återkomma till sin kyrka. Sten Sture svarade, att det var för sent göra
sådana anbud lill förlikning, sedan så mycket blod runnit för
hans skull; han var en mördare, och icke en fridens tjenare. Dock
hånsköt han saken lill Ständernas afgnrande, hvilka han
ilersam-mnnkallade till Arboga den 23 November 1517. Dit kallades åfven
Erkebiskopen, han infann si sr mot gisslan, uppträdde in lör
ständerna med myndighet och talade med stolthet: han erkände dem
icke för sina domare; det tillkom honom att föra både del
verldsliga och andliga svärdet, och han hade icke*annal ån uppfyllt sio
pligt, då han sökt bibehålla riket vid den ed, som man svurit
Konungen i Danmark; han bade af den Apostoliska Stolen er*
hållit tillgift för alla sina gerningar och var icke skyldig svara
io-för någon annan domsiol ån Påfvens. Detta trotsiga tal förbittrade
ständerna; de beslöio: ”att Erkebiskopen såsom högförrädare, deo
”der fört afvog sköld mot fäderneriket och dragil utländsk hår io
”i landel, skulle afsätlas från sitt embete, och Påfven genom
skrif-”velse anmodas alt förordna en annan; Ståket, hvilket af alla
”Erkebiskopar blifvit misshrukadt till rikets förderf, skulle i grund
”förstöras, och alla för en och en för alla svara för detta beslut;
”fienden skulle afvisas, vid försla uppbåd hvar och en vara beredd
”att för fäderneslandet uppoffra lif och blod, och fingo Sveriges
”inbyggare icke vara i fred för Danskarne, så ville de vid laglig
”lid draga in till dem med sådan makt* att de skulle Sjelfva bedja
”Gud om fred,” Icke eo enda, icke en gång kyrkan* fäder od»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
