Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Mora pr estgård blef han med välvilja mottagen af
kyrkoherden Jakob Persson. Men prestmannen fruktade
Danskar-nes efterspaningar 20), ansåg sin gäst cj säker i prestgården
och förde honom derföre (ill en närbelägen by, Utmeland, der
han i Tomtgården blef gömd i en källare, till dess han kunde
få tillfälle att i Julhelgedagarne tala till Mora-karlarne. Från
prestgården skickades till honoma mat, som genom en liten
trumma instacks i källarsvalen. Äfven här sökte honom
Dan-skarne. Men Tomt-Matts Larssons hustru, som då var
sysselsatt med dricksbrygd till Julen, satte oförmärkt ett vörtkar
öfver käilarluckan21), så alt Danskarne Oaktadt den strängaste
efterspaning måste draga dädan med oförrättade ärender. Allt
ifrigare emellertid att uppspana den kring Dalarne vandrande
Svenska ädlingen, för hvilken de mer och mer började att
frukta, kom i detta ärende bland andra äfven underfogden i
Dalarne Nils Veslgöte upp till Mora. Då bodde derstädes en
man af namn Rasmus Jute, till härkomst af Dansk börd,
men bosatt i Dalarne. Han hade stridt under Sten Stures fana
och kände Gustaf Eriksson. Han drog till länsmansgården i
Mora och slog Nils Vestgöte ihjel.
Nära intill Mora kyrka, från en kulle, Klockgropen
kallad, talade Gustaf i Julhelgen till de församlade Mora-karlarne.
Han ”bad de gamle tänka tillbaka och de unga förspörja sig
”hos de gamla, hurudant regemente de Danska Konungarne,
”deras befallningsmän och fogdar fört hade, huru ynkeligen
”det stått till i riket och hvad dem vederfarits de tider, de
”blefvo fremmande, utländska regenter undergifna. De hade
”väl ännu i minnet fogdens i Dalarne, Jösse Erikssons tyranni,
”och huru deras fäder genom sitt mannamod räddat sig och
”riket. Ett lika regemente stode dem nu före under den
grymme och trolöse Konung Christian. Men hvar de ville vara
”män för sig och taga saken allvarligen före, att afvärja
fäderneslandets träldom, tröste han med Guds hjelp att vara deras
”höfvidsman och förekomma ett sådant förderf, som dem och
”riket förestode, der som icke i tid derom tilltänkt blefve.”
Men öfvertygelsen om rikets verkliga fara var hos dem
ännu icke stadgad. Christian hade med skonsamhet behandlat
allmogen; inga nya utskylder voro ännu påbudna; man hade
icke erfarit något förtryck af det nya konungaväldet. Bönderna
trodde, att Konungens stränghet endast drabbade de höga,
oroliga herrarne, hvilkas tvedrägt mellan sig i föregående tider
varit orsaken till den förderfliga oro, som här i riket så länge
varit. Faran var i deras ögon aflägsen. De voro ledsna vid
det långvariga kriget; de kände icke heller så noga den man,
som talade till dem. Härtill kom ännu, att Ståthållaren på
Vesterås slott, Henrik von Mehlen, vid första ryktet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
