Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stians grymheter och förföljelse, framkommo ur sina gömställen
och sammanstötte i Mora, den ene utan att veta af den andra.
Alla sökte en fristad, alla vände på Dalarne sitt hopp och sin
förtröstan. Bland dessa ankommande var Lars Olofsson
(Björnram), en behjertad och stridbar man. Han hade stridt
under Sten Stures fana och kände Gustaf Eriksson. Han
berättade Dalkarlarne, huru Konung Christian var sinnad rida sin
Eriksgata kring riket; huru galgar voro uppresta i alla städer
och befallning gifven att uppresa sådana vid hvar
länsmans-gård; huru de myndigaste och förnämsta bland de goda
männen i Dalarne äfven skulle få räcka sin hals under bilan, en
hand och en fot afhuggas de öfriga, alla vapen de Svenska
bönderna fråntagas, deras lagböcker uppbrännas, och snart en
dryg kostgärd utskrifvas till krigsfolkets aflöning 23). Då
mumlade Dalkarlarne mellan sig, sägande: råde Gud, att oss icke
ångrar en gång9 att vi vedersakade Gustaf Eriksson. När
Lars Olofsson hörde hans namn, sporde han dem till, hvar han
var. Han förebrådde dem deras oförstånd, att de låtit honom
draga bort. Ty, sade han, J gode män ha/ven nu den Herrn
fast af nöden, om icke J och hela rikets menige inbyggare
skola blifva undertryckta, förderfvade och utrotade; Gustaf
Eriksson hade insigt och förstånd all anföra dem och gripa
verket an. Vid det de så talade, framkom en annan ädling
nr skogen, Jon Mikelson till Nederby. Han visste
omständligt förtälja dem hela förloppet af Stockholmska blodbadet.
Han gjorde af allt en så förskräcklig beskrifning, att
Dalkarlarne fasade, och tårar brusto fram nr deras ögon, när de
hörde, huru Riksföreståndaren Sten Stures lik blifvit grymmeligen
handterade Då togo de sinne till sig och beslöto, att enhälligt
gripa till vapen. Genast utsågos de snällaste skidlöpare i hela
socken, att genom natt och dag uppsöka Gustaf Eriksson, hvar
de helst trodde han kunde vara faren. Han var redan
kommen öfverst upp i Lima socken till byn Sälen, der han natten
förut hade legat, två mil från Translrands kapell, nära intill
Norska gränsen, då Lars från Kettelbo och Mora-karlen
En-’fcgelbrekt der hunno honom. De förkunnade honom
Dal-allmogens beslut och framförde dess samfälta önskan, att han skulle
komma tillbaka och blifva deras höfvidsman. Han hörde med
glädje deras ärende, vände med dem strax tillbaka, och fann
i Mora församlade de förnämsta och myndigaste från alla
socknar i Oster- och Vesterdalarne. De mottogo honom med fröjd,
korade honom till ”herre och höfvidsman öfver Dala och
me-”nige Sveriges rike,” och svuro honom som sådan tro och
huldskap. Något derefter kommo dit upp några djeknar från
Vesterås, hvilka äfven visste berätta om Christians tyranni;
Gustaf stälde dem midt i ringen af Dalkarlarne, att de Sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
