Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”straff och förderf förestode dem och fäderneslandet, om menige
”man folie från Konungen, som var stark och mäktig öfver
”hela Östersjön och i skyldskap och förbund med Kejsaren,
”Konungar, Furstar och hela Christenheten. De skulle derföre
”besinna sig, skicka gode män till Erkebiskopen, Biskoparne
”och de ärlige herrar af ridderskapet, att stilla det begynta
”orådet. Stockholm för sin del ville för Konungen våga lif
”och blod.” Serskilta skrifvelser af lika innehåll utfärdades titt
Helsingland och till ännu andra orter 24). Tillika utrustades
bevärade jakter, att kryssa utanför Gefle och Öregrund, för att
uppbringa alla orättmätigt farande köpmän med skepp och gods
samt betaga Gustaf Eriksson och hans anhang tillfälle att vika
ur landet.
Att gifva de utfärdade brefven kraft och qväfva upproret
i sinlinda, samlade Didrik Slagheck, Gustaf Trolle, Knut
Bengtsson och Henrik von Mehlen en stor manstyrka tillsamman, med
hvilken de från Vesterås ryckte uppåt till Dal-elfven och slogo
läger vid Brunbäcks färja. Gustaf var då på färden till
Helsingland, men hade före sitt uppbrott satt Peter Svensson
till Vibberboda, en myndig bergsman, jemte Olof Bonde, en
käck och modig ädling, till höfvidsmän för sin i Hedemora
samlade styrka. Den förstnämnde drog omkring i östra, den
sednare i vestra, Nora och Lindes bergslager, bragte öfverallt
allmogen till resning och togo af bönderna hyllning och ed på
Gustaf Erikssons vägnar. Vid ryktet om Danskarnes
förehaf-vande bröto de genast upp, tågade nerför skogen Långheden
(gränsskogen mellan Vestmanland och Dalarne) med 5000 man
och slogo läger på andra sidan om Dal-elfven, gent emot
fienden. Dalkarlarne brunno af en innerlig lust att komma i
handgemäng med Danskarne, de oroade dem oupphörligen med
sina pilar, hvilka de sköto i bågskott öfver elfven så tätt, att
folket i orten ännu vet berätta, huru Dalpilarne undanskymt
solen. Danska höfvidsmännen drogo sig då från elfven tillbaka
till Björcarsbo och Carlbo gårdar. Krönikorna hafva
upptecknat ett samtal, som vid detta tillfälle i Danska lägret förefallit
mellan de Svenska och Danska herrarne om Dalkarlarnes
styrka, lynne och egenskaper. Biskop Jöns Beldenacke har frågat:
huru mycket folk den landsändan ofvan Långheden till det
högsta kunde åstadkomma? och då man svarade honom: väl
tjugu tusen man, har han vidare sport: hvarifrån så mycket
folk kunde få mat? Man berättade honom, att detta folk icke
var vant med några kräsligheter, ty de kunde, när nöden
påträngde, nöja sig med vatten och barkbröd. Då blef Biskopen
häpen och sade: ett folk, som äter barken af träd och
dricker vatten, kan icke fanen tvinga, ej mindre någon man.
Gode män, iåtom oss rätt hasteliga draga hädan. Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
