Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungar, högt hade behof af en egen Konung och Herre. I valet,
fortfor talaren, kunde de icke länge vara tvehogsna, då ibland
sig de hade en hjelte, som gjort sig högt förtjent af dem och
fäderneslandet. Mäster Knut höll detta tal på Latin,
menigheten förstod det icke, dock anade man dess innehåll. Det var
allas tal, allas önskan, att Gustaf skulle blifva deras Konung.
Så enhällig var derutinnan folkets röst, att sjelfva Biskop Brask,
som af verklig eller föregifven sjukdom icke infunnit sig på
detta möte, då han förnam utgången deraf, betygade sin glädje,
att Sverige fått en infödd Konung, sedan länge Danske män
och andre utlänningar lupit om ram med oss om kongakor
och val, dragit sig in på oss med list och goda ord,
hvaremot vi anammat ord, bref och beseglingar för riksens och
alles vår välfärd, hvilka oss så hållne äro, som för
ögonen är. Men Gustaf tvekade länge och syntes icke ense med
sig sjelf, om han skulle mottaga det höga tillbud, Ständerna
honom gjorde. Och man har ingen rätt, att tyda detta hän
såsom en förställning, då utan tvifvel i detta ögonblick han
lifligt hade för ögonen hela taflan af förflutna tiders erfarenhet
alltifrån Magnus Erikssons val. Han kanske äfven ville gifva
folket ett öfvertygande bevis, att landets väl varit enda
driffjädern till det han gjort och företagit, att han mindre behöfde
dem än de honom; således långt ifrån att synas sträfva efter
den tunga, med faror förbundna regeringsbördan, ville han
fastmer, då han iklädde sig densamma, derigenom förvärfva sig en
ny rätt till nationens tacksamhet och tillgifvenhet, bad derföre
ständerna förskona honom från det höga kallet, sade, att han
redan var trött af de mödor och det arbete, han haft för
menige rikets bästa, och föreslog dem att välja någon annan af
de gamla riddersmän som tillstädes voro. Dock omsider, på
ständernas förnyade framställningar och böner, följde han,
säger krönikan, deras vilja efter, ehuru väl vetande och sägande,
att det höga embetet ”hade mer galla än honung med sig.”
Med uppräckta händer svuro honom alla huldhet och tro. Han
tillbaka gjorde dem sin ed efter landsens lag, såsom plägsed
är vid konungahyllning.
Sedan i mer än trehundra år få bland Sveriges Konungar
varit, som icke genom förräderier och våldsamma skakningar
kommit på thronen, landet åter under de tätt omvexlande
regeringarne genom en förderflig söndringsanda bland landets
store tid efter annan lidit af inbördes oroligheter och krig, och
slutligen genom dessa rubbningar af den allmänna ordningen
Sveriges rike varit bragt nära branten af undergång;
etthundra och femtiotvå år efter Magnus Erikssons och hans son
Håkans afsägelser af Sveriges krona, de sista Konungar af
Folkunga-ätten; tre och femtio år efter Carl Knutssons död, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
