Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och klostrens öfverflödiga silfver, hvilket lån, hvarom förut är
nämnd äfven utgick, ehuru icke utan missnöje och knot. Aret
derpå uppmanades åter kyrkan att efter sin förmåga äfven
medhjelpa lill det Gottländska tåget, och Biskoparne i Upsala,
Strengnäs och Abo, besinnande, att Sverige ”aldrig kunde
”komma till fred och fullkomligt lugn, innan Gottland vore
”återvunnet,” lofvade att till detta företag undsätta Konungen
med allt, hvad ännu kunde finnas qvar i deras kyrkors
gömmor. Mer af sakernas tvång än frivilligt fogade sig äfven
Biskoparne af Linköping och Skara deruti. Gottland hörde till
Linköpings stift, och dess Biskop hade således en serskilt
fördel af Gottlands återvinnande. Brask var äfven den första,
som hos Konungen väckte påminnelser derom och med ifver
påyrkade det Gottländska tåget. Derföre det äfven syntes
billigt, att han framför alla bidrog med sin hjelp dertill, på
hvilken grund Gustaf äskade af honom 100 fullt utrustade,
välbe-väpnade karlar af hans tjenare jemte två till trehundra lödiga
marker silfver af biskopsbordet. ”En sådan hjelp af hans
biskopsstol,” svarade Brask, ”hade ännu aldrig någon inländsk
”eller utländsk "Konung begärt, icke heller någon hans
företrädare i Linköping det gjort hafver, ändock att Gottland och
”stundom hela riket varit i fremmande manna händer.” I ett
härmed samtida bref till Ture Jönsson skrifver han: ”detta allt
”våller oss någon af Luthers pari i. Hvad god t vi deraf
förmodom skole på vår sida, kunne vi ej förmärka. Vi hafve aldrig
”hört, att de gode herrar i riksens Råd varit pligtige tiil
nå-”gon annan tunga än med sitt folk till riksens tjenst, hvar och
”en efter sin förläning; skulle vi varda betungade till sådana
”summor vi aldrig fingom ega, då hafve vi alltför länge lefvat.”
Af Vadstena kloster äskade Gustaf, att det till heliga Katarinas
helgedomsskrin hopsamlade silfver måtte till honom utlemnas
som lån, erbjudande i pant derför, om så påfordrades, ett af
kronans län. Ett kraf som detta betraktades af
klostersamfundet som ett helgerån. Lars Andersson, Konungens kansler,
skref då till klosterbröderna, tadlade deras oförstånd att anse
detta som helgerån, undervisande dem, att kyrkans
penningar voro folkets: ”det har blifvit sed,” förklarar han, ”att
”under namnet kyrka (<ecclesiay förstå prelaterna eller pre*i
”sternas gemenskap och stundom äfven det med händer bygda
”huset. Men i den Heliga Skrift brukas det endast om
men-”niskors, serdeles de trognas samfund. När vi derföre säga
”kyrkans penningar, vill detta säga folkets penningar, och
så-”dana voro de sammanskott, hvarom talas i Apostlagerningarne
”och i Pauli bref, och hvaraf enkor samt andra fattiga
under-”höllos, och förvaltningen deraf tillhörde diaconi, d. ä. tjenare,
”på det apostlarne, som hade att akta på Guds ord, icke måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
