Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betänketid, hvarunder utrönas sknlle och bevis anskaffas, om
Daljunkaren verkligen var Sten Stures son eller ej.
Då Konungen fick bud om tilldragelserna i Dalarne, skickade
han genast dit upp krigsfolk efter bergsmännens begäran.
Christina Gyllenstjerna skref ock ett bref till Daljunkaren och hans
anhängare, och förklarade honom för en lögnare och bedragare.
Hon hade icke glömt, såger hon i detta bref, huru många barn
Gud hade gifvit henne med hennes salige herre, Herr Sten. Hon
uppräknade dem alla vid namn. Men dig, yttrar hon, kännes
jag slätt icke vid; ditt eget samvete skall vittna, att du ljuger
inför Gud och menniskor. Då detta bref, efter Konungens
befallning, högt upplästes för Dal-allmogen, tillspordes
Daljunkaren, hvad han till samma bref hade att svara. Han sade
då, att hans kära moder Fru Christina hade födt honom före
bröllopet, hvarföre hon icke djerfdes allvarligen kännas vid
honom. Detta tyckte dock Dalkarlarne vara den goda Frun
något för nära sagdt.
Konungens krigsfolk, som under vägen blifvit förstärkt af
en hop bergsmän, lägrade sig vid Båtstad farja; dit, på andra
sidan, framryckte äfven Daljunkarens anhängare, hvarpå begge
hoparne i några dagar sköto på hvarandra med pilar. Omsider
gingo Peter Svensson i Wibberboda, Måns Nilsson i Aspeboda
och Anders Persson på Rankhyttan med några andra män från
Konungens sida öfver elfven till de upproriska och höllo med
dem samspråk. Då framgåfvo de följande besvärspunkter: 1) att
myntet var för stort och icke skiftsamt; 2) att mynthuset i
Vesterås ej hölls vid makt; 3) att allmogen betungades med
gårder utöfver laga skatt; 4) att krigsfolk inlades i kloster och
köpstäder; 5) att dyrt köp var på spannmål, oxar och andra
nödvändighetsvaror; 6) att Konungen, såsom ryktet gick, skulle
vara sinnad förstöra en del kloster och kyrkor; 7) att
Konungens kammarmästare förhållit en del fotgångare deras lön;
8) att sönderskurna kläder brukades; 9) att man ville tillvita
dem att hafva företagit detta uppror på Erkebiskop Gustaf
Trolles vägnar och till hans bästa; 10) att bönder icke ville
slåss mot bönder; 11) att fogdar drifva Sjelfva handel och
tillåta landsköp mot förbud; 12) om det Lutberi, att derom
år största ropet, synnerligen om den predikan i Stoekholm och
Svenska visor ocb sånger.
Gustaf efter sitt sätt att upplysa, undervisa allmogen och
behandla densamma med eftergifvenhet, men ock tillika med
värdighet, helst han väl äfven insåg, att Dalkarlarne mindre drefvos
af sig Sjelfva än af uppviglare och listiga partianförare, afgaf
derföre en bestämd och tydlig förklaring öfver dessa klagomål
och besvarade dem punkt för punkt: I) det stora myntet var
slaget till krigsknektarnes aflöning, och icke ämnadt till handel;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
