Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rikets Råd 191 om ständernas beslut ett Oppet bref utgå
lill rikets menige inbyggare och försäkrade deri pä sina oeh
sländernas vägnar: all ingen ny iro infördes, sasom ryklel
föregaf; de hade hört dessa nya lärares predikan och lärosatser*
och funnil del vara Guds rena ord, som predikades och
hädanefter predikas skulle; sedan nu presternas makt och inkomsten
blifvit minskade, hade riket icke mer såsom hittills alt frukta
något obestånd af deras alliför stora välde, och Konungen vore
salt i tillfälle alt lisa allmogen, emedan han hädanefter icke
så ofta som hittills behöfde af dem äska hjelp; presterna hade
nu icke heller makt att efter godtycke betunga menige man
med olaga kraf; dock måtte ingen vända Konungens och
ständernas anordningar till ondo, så lydande dem, såsom skulle
inga Biskopar vara, ”ulan vi vele väl, att de skola vara, dock
”icke så mäktiga, alt Konungen och riket någon fara skall
”hafva af dein; de kunna dess bältre sköta Guds ord och se
”lill, att derom rät teliga tillgår i deras slift, som deras
em-”bele säger, när de icke hafva att brytas med mänga hofmän.”
De tröstegrunder, Riksrådets bref framhöll om borllagelsen
af den oskäliga tunga, som menige man påkommen var af
klerkeriet, ledde genom missförstånd derhän, att på många
ställen menigheten rent af ville undandraga sig alla
skyldigheter till preslerskapet och äfven förhålla dem deras lagliga
rättigheter, sä all, redan tvenne mänader efter riksdagen och
ännu ytterligare del följande äret samt sedermera äfven ofta,
Konuugen i skrifvelser lill menigheterna måste upplysa dem,
alt de icke så skulle förslå hans och Rådets mening, att de
voro fria från älla afgifter till preslerskapet, utan endast från
den lunga, som oskäligt påfördes dem af presterna, såsom
skedde med likstol, att i somliga landsändar nödgades fattigt
folk att gifva en oxe eller en ko, dä likväl lagboken eller
gamla sedvänjor fasl annorlunda derom bestämde; sä äfven den
sed, att i vissa landsändar presterna gå in i bohaget efter en
död man och laga hvar tionde penning af det, som tillförne
tionde icke är afgånget; slika osedor och olag skulle platt
af-läggas; men dermed var icke sagdt, att laga qvicktionde, likstol,
bntdpenningar, altarsmör och annat sådant, hvarmed presterna
skola hafva sill redliga uppeliälle, skulle dem undandragas.
Icke alla sedvanor skola bortläggas, utaa all mast tle o ad a,
och de goda behållas, pä del hvarjom ock enom måtte
vederfaras det ratt och skäl ar, och icke annat.
Sedan riksdagens beslut var faitaili oeh besegladt, gjorde
Konungen genast anspråk på Biskoparnes slott, vände sig i
detta hänseende först lill Biskoparne i Strengnäs och Skara,
och äskade af den förre Tynnelsö, af den sednare Läckö slott.
Begge förklarade sig villige aU dem öfverlita och sade, au de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
