Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver hela riket nedanför Dalelagen till de Dannemdn alla,
som bygga och bo uppe i Dalarne, förehållande dem deras
lätthet till obestånds företagelse samt den ”stora tunga,” saga
de, ”som vi nu lida i denna skarpa tid utaf gästning och
”landred, den oss svårt är att längre lida för slik eder
stämp-”lings skull. Icke heller bekänne vi eder fuJlmyndige dertill,
”att J skolen sätta oss för Herre och Konung, hvem eder
”synes, antingen Herr Stens son eller någon annan.” De råda
och förmana dem, att lemna ifrån sig deskalkar, som brottsliga
voro, att stånda deras rätt, samt faste och obrottsligen efter
denna dag hålla, hvad de Konungen lofvande och tillsägande
varda, ”och hvar icke så sker, skolen J icke tveka, att vi med
”Hans Nåde skole det förtryta, och straffa eder som Hans
”Nådes, rikets och allas våra uppenbara fiender.” När detta
bref var uppläst, tog Riksrådet Måns Brynteson på Konungens
vägnar till ordet, och med stark, ljudande röst tillsporde
Dalkarlarne, hvilka skäl de kunde hafva dertill, att så skändligt
bryta den huldhet och tro, de så ofta svurit deras rätta Herre
och Konung; så ofta Konungens befallningsmän och tjenare
kommo upp till dem, voro de strax redebogne att spänna sin
armborst och lyfta yxan öfver hufvudet på dem; ännu mer,
de talte sposkt och hånligen om deras Konung, hvilket var
mot Guds och rikets lag; den sådant gjorde, hade förverkat
lifvet. Han slöt med de orden, alt de voro värda så straffas,
att icke en man skulle komma derifrån hem till sitt igen.
Dessa skarpa tilltal, än mer de rundt omkring blänkande
vapnen sntte Dalkarlarne i fruktan. De vände sig lill rikets
Råd och Ridderskapet, och bönföllo hos dem, att de ville blidka
Konungen. Han befallte söndra Rättviks samt öfriga socknars
inbyggare, som ingen del haft i upproret, från de brottsliga.
Då namngåfvo Dalkarlarne sjelfvilligt Daljunkarens Öfversta
Råd och alla dem, som med synnerligt nit främjat hans sak,
förledt och vilsefört de öfriga samt framför andra i ord ooh
gerning varit Konungen hätske. De förnämste af dem
fram-hades genast inför rikets Råd, som på platsen ransakade och
efter Sveriges lag afdömde deras brott, hvarpå domen genast gick
i verkställighet. Då kom en stor förskräckelse öfver Dalkarlarne,
när de sågo sina landsmäns blod rinna. De föllo på sina knän,
uppräckte sina händer och anropade Konungen om nåd. Han
befallte Lagmännen och Rådet fortfara med ransakningen; men
omsider, bestormad af Dalknrlarnes jämmer och goda mäns
förböner, eftergaf han de öfrigas förseelser; ”han ville att
räddhågan skulle komma till många, men straffet till få.”
Dalkarlarne svuro honom ny trohetsed och afgåfvo ny försäkran,
alt efter den dagen aldrig mer sätta sig upp mot Konungen,
men deremot hjelpa till att straffa andra, som det gjorde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
