Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
iom bår samlade voro, både riddare oeh frälsemän, prestef,
bergsmän och dem bland menige allmogen, som något förstånd
hade, om de hört eller sport, att i något rike undersåtarne
förhållit sig så skamlösa, att de efter eget hufvud velat mästra
sin Herre och Konung, hvilken de svurit lydnad, huldbel
och tro, eller huru dem syntes, om det var rätt och tillbörligt,
att Sten Sture den Äldre, Svante Sture och Sten Sture den
Yngre, Sverige» fordna Riksföreståndare, icke tordes draga
nppom Brunbäcks elf, innan de af Dalarne hade bekommit
tillstånd och lejd? — Här höll Konungen upp, och alla med en
man bekände, att det var otillbörligt, och att bergsmännen
och Dalarnes menige inbyggare i den mål to handlat som
öfver-modiga och oroliga undersåter. Konungen begärde af dem få
veta, hvilka varit deras förledare och upphofsmånoen till
upproret Och deras vrångvisa förhållande. Daikarlarse namngåfvo
Måns Nilsson och hans lillhångare på Kopparberget; andra
kastade skulden på sina kyrkoherdar; alla förbannade Mån»
Nilsson såsom upphofvet till allt; allmogen påkallade sjelf straff
öfver honom och hans anhang, men anropade Konungens
barmhertighet och nåd for de enfaldiga och vilseledda; man
utlofvade för sista gången, att aldrig mer förlörna Konungen,
emedan i sanning man nu förnam Guds hämnd för sin tredsk*
bet och motvillighet skull. Från morgonen till aftonen räckte
delta samtal. Då gaf Konungen allmogen tillgift, och lät hvar
och en åler draga hem till sitt. Men Nils i Söderby och fyra
andra med honom blefvo, efter ransakning och dom af Rikets
Råd, vid Kopparbergtsfalan afrättade, hvarefter deras hufvuden
uppspikades på bräde, hans, som höfvidsman varit, midt uti
med en hög näfverkrona, och sedan uppsattes brädet på en
hög påle, till minne, varning och skräck. Måns Nilsson åter
tillika med Anders Persson samt fogden Ingel Hansson jemte
några prester och flera andra fördes fångsliga till Stockholm,
och der, efter ett år, framhades de på rådhuset till rätta inför
Rikets Råd, som då ”efter klara skål, muntlig ransakan och
”uppenbarliga bevis dömde de anklagade -alt hafva förverkat lif
”och gods, såsom Sveriges lag innehåller om dem, hvilka föra
”afvog sköld, stämpla eller handla, lönliga eller uppenbarliga,
”mot deras rätta Herre.” Domen gick ock strax i
verkställighet öfver Måns Nilsson på Aspeboda, Anders Persson på
Rankhyttan (i hvars lada Gustaf hade tröskat) samt Dalkarlarnes fogde
Ingel Hansson; men preslerna och alla de öfriga fingo nåd, och
sin nåd lät Gustaf äfven vederfaras de aflifvades hustrur och
barn, i det han efterskänkte åt somliga all, åt andra större delen
af deras måns och fäders under kronan förverkade egendom*
Detta var den sista räfst, Konung Gustaf höll i
Dalarne, ty från den tiden suto Dalkarlarne stilla, sedan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
