Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom till mötes. Han förde ynglingen fången till Lubeck.
Här uppenbarade han för honom Lübecks anslag mot Sveriges
Konung, förmålte, huru Lubeck hade förhulpit Gustaf lill
regementet, huru han varit otacksam, men att Lubeck nu ville
nedstörta honom från thronen, och deremot göra honom, Svante,
till en mäktig herre i Sverige; han lät honom äfven med
varnande ord förstå, att hans vistande vid hofvet i Lauenburg
endast hade afseende på hans undergång, emedan Konung
Gustaf bar lill honom hat och hade uppdragit Hertigen alt
bringa honom om lifvet. Svante Sture var en stilla och
from-sint yngling, som ärft sin faders och moders ädla tänkesätt;
han svarade till Meyers tal blygsamt men värdigt: att han var
en ung man och kunde icke inlåta sig i något företag mot sin
konung och silt fädernesland; han skulle då tillskynda sin
moder, sin slägt och sina vänner en evig sorg och bedröfvelse,
bringa dem i förderf och afhända sig.sjelf allt sitt arf och
eget i Sverige. Meyer sade: ”Vi herrar af Lubeck äro rika
”och mäkliga nog; misten J något i Sverige, vele vi gifva v
”eder fyradubbelt igen, och derest, det Gud förbjude! vi icke
”skulle få öfverhanden öfver Konung Gustaf, då vele vi 6krifva
”honom lill, att han skall låta eder komma till edert igen,
”eller vele vi fejda med honom så länge, lill dess han gifver
”eder det.” Men då ynglingen ännu vägrade, blef Meyer
förbittrad och utropade: ”velen J ej i Guds namn, så skolen J det
”i Djefvulens namn.” Sedan läto de i Svante Stures namn och
under hans eget signet, hvilket de låtit utsticka, bref utgå till
Sveriges inbyggare, manande dem att afskudda sig det hårda
och tyranniska regementet; dessa bref skrefvo de utan hans
vetskap; under tiden försökte de vinna honom med skänker;
de förärade honom en sammetsklädning; de kallade honom den
unge Riksens Föreståndare i Sverige; man smickrade, man
hotade, tilldess, då alla försök strandade mot den ädle
ynglingens trofasta sinne och man fann, alt af honom ingenting
var att hoppas, Meyer ändtligen antog Lauenburgska hofvets
bemedling och tillät honom att lemna staden. Svante Sture
gaf då tillbaka de skänker han erhållit, ntstälde en försäkran
att aldrig hämnas, och vände glad tillbaka till Lauenburg.
Så icke Grefven af Hoja, som var förmäld med Konungens
syster Margareta, enka efter Riksrådet Joakim Brahe. Konungen
hade på allt salt sökt förbinda sig denne man och gifvit
honom i förläning en stor del af Finland, nemligen Viborg och
Nyslott med derunder lydande land jemte Kymenegårds län.
Grefven hade sitt säte på Viborgs slott. Emellertid synes
någon kallsinnighet hafva uppkommit mellan svågrarne; men öfver
grunden dertill gifva oss tidens handlingar inga bestämda
upplysningar. Det sannolikaste är, alt Konungen varit missnöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
