Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de öfverdådigaste och villigaste til) uppror, då Ture ^Jönsson
sökte i riket åstadkomma en resning mot Konungen. Ar 1532
låt Gustaf öfver hela riket utgå ett strängt påbud, alt inga
oxar, i anseende till deras dyrliet, ”så att de snart icke kunde
’”uppvägas med penningar,” skulle få drifvas ur landet, icke
heller inom riket säljas lill dyrare pris än sexton mark Danska
för ett par gilla, och detta vid ett vite af 40 mark. Detta
förbud förbittrade myckel Smålänningarne, såsom det ock i
Sjelfva verket hårdast drabbade dem, emedan oxhandeln var
deras förnämsta näringsgren, hvarföre de ock högt klagade
öfver detta intrång i den fria förvaltningen af deras egendom,
och läto sig höra, att de ändå skulle sälja sina oxar, hvar dem
syntes. Äfven det väckte i hög grad deras missnöje, då Konungen
förnyade det gamla förbudet mot vapens bärande, så att blott
i vargskall efter björn, varg och räf och i ekorna-skog, men
icke till ting eller rådstuga, kyrka eller gästabud någon skulle
drista att bära armborst eller annat vapen. Ännu flera andra
författningar voro dem lika förhatliga, och mycket misstyckte
de äfven, alt Konungen fridlyste all bok- och ekskog samt
desslikes tog hjort, hind och rådjur i sitt konungsliga hägn.
På lång tid hade inga krigets härjningar hemsökt
Smålännin-garnes land; detta fredslugn hade gifvit krafter och välmåga;
dessa stärkte känslan för sjelfständighet och frihet, och
ynglingar hade uppvext, som icke vant sig vid annat ån att skjuta
väl och gå i skogen, ej satte så högt värde på något som på
goda svärd, och trodde, att friheten bestod deri, att hvar och
en gjorde hvad han ville.
Småland gränsar till Halland och till Skåne, och dessa
gränsorters invånare hade med hvarandra under fredens lugn
idkat mycken handel och gemenskap. Men ingenting knyter
så fast föreningsbandet mellan menniskorna som gemensamhet
i öden och förhållanden. Skåningarne klagade öfver förtryck
af adeln, öfver hård medfart af Konungens fogdar, öfver svåra
pålagor och öfver förändringar i religionsväsendet. En lika
klagan förde Smålänningarne. När derföre Hallands och Skånes
borgerskap och allmoge reste sig upp mot herrarne och ville
åter uppsätta Christian II på thronen, togo Smålands inbyggare
mycken del i deras sak, sågo ogerna det Svenska krigsfolket
draga genom landet till Danska adelns hjelp, och sade hotande,
att de en gång ville lära de Svenska herrarne att sitta hemma
och icke reta dem en hop fiender på halsen. Sedan kriget
var bragt till ända, Lübecks anslag tillbakavista och
uppresningen i Danmark dämpad, tänkte Gustaf på Smålänningarnes
ovilliga förhållande i denna fejd, så ock huru de i många år
här tillförene tillåtit sig flera otillbörliga handlingar, ”så att
”hvarken Konungens fogdar eller andra gode män kunde med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
