Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bref på adelskap, sköld och hjelm, gods, gårdar och förläningar,
fallit i Konung Gustafs händer tillika med de män, som skulle
skaffa Dacke samma bref tillhanda. År 1545 gjorde Hertig
Albrekt ännu ett försök alt uppväcka nya oroligheler i Småland.
Han öfversände dit några af dem, som, efter Dackes
undergång, flyktat öfver till Tyskland och under tiden uppehållit sig
dels hos honom dels hos Pfaltzgrefve Fredrik. Men allmogen
var trött af inhemska buller, och Albrekts utskickade förmådde
ingenting uträlta. En af dem blef gripen och i Vexiö
halshuggen och steglad. Gustaf skickade sina fullmäktige till Rönneby
ting i Bleking och påyrkade straff öfver dem, som hägnade
och skyddade upprorssliftarne. Men Konungens fullmäktige
kommo icke ulan fäVa från tinget, bönderna hotade dem till
lifvet. Sedan lät dock Konungen af Danmark, på Gustafs
an-maning derom, hålla en ransakning öfver dem i Bleking, som
understödt anstiftarne af det Småländska upproret. Då blefvo
tre eller fyra bönder straffade till lifvet, hvilket mycket
misshagade menige allmogen i Bleking.
Smålänningarne, erkännande sin straffbarhet, hade begärt,
att Konungen af dem måtte mottaga en försoningsgärd och
åter-gifva dem sin vänskap och nåd. 1 Småland herrskade stor
fattigdom och nöd efter den långa fejden. Gustaf fann derföre
nödigt att behandla bönderna med skonsamhet, men dock icke
med en sådan eftergifvenhet, att de alldeles skulle förgäta,
hvad de hade förskyllat. Han stadgade således, att de, som
hade minst brutit, skulle få gifva en försoningsgärd tillhopa,
men de åter, som utan tvång och nöd sällat sig till tjufvarne
och framför andra varit starka med i spelet, skulle, eftersom
de voro brotlsliga och förmögna lill, gifva somlige två, somlige
fyra oxar, och somlige flera. På detta sätt uppbar Konungen
af Småland en väldig mängd oxar, väl några tusen, säger Brahe,
men deremot, för denna oxeskatt skull och för andra
far-lig heter, hvilka lilläfoentyrs kunde deraf förmodandes varda,
befriades Smålänningarne från den hjelpskalt, som öfver hela
riket pålades allmogen, nemligen 4 mark öriugar af hvar
skatte- och hälften mindre af hvar landbonde.
Så slutades detta uppror, det sista i Konung Gustafs tid
och den sista stora rörelse bland Svenska’ allmogen för den
gamla folkfriheten. Denna rörelse hade börjat med Engelbrekt,
och hade fört Gustaf Vasa på thronen; omsider, i sin
öfver-skridning, af hans hand tyglad och dämpad, förmälte sig den
gamla folkfriheten med konungamakten. Ty, fastän bönderna
i dessa sista uppresningar blifvit slagna, hade dock Konungen
och adeln blifvit varnade.
Gustaf klagade, att han genom detta uppror hade råkat
* sådana utgifter och penning ef örspillning, att han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
