Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid tiU stadga. Han gör gällande den grundsats, att sådana
eg or, som obygde ligga, höra Gud, Konungen och Sveriges
krona lill. Han förklarar, att alla de strömmingsfisken och
fiskläger, som utmed Saltsjön sig sträcka, skola efter denna
dag blifva och kallas, som de ock med rätta äro, Konungs
rätte allmänningar. Han tillägger kronan rättigheter, sora
fota sig på den grund, att floden hör er Konungen till, och
han beslämdt äfven uttalar och gör gällande den sats, att all
malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona. Vi se här i
full kraft återupplifvade samma grundsatser, som vi härförut
(2:dra Del., s. 509—512) funnit framstälda i det så kallade
Helgeandsholmsbeslutet och som i tiderna näst derefter äfven
mer och mer framskymta och genomtränga. Konung Magnus
Eriksson skiftar hela landet mellan Skellefteå och Uleå med alla
dess elfver och åar i trenne lotter, af hvilka han bortgifver
eller bortförlänar tvenne, men förbehåller kronan den tredje
till bostäder för dera, som der ville nedsätta sig; samma Konung
tillåter inbyggarne i Finland att upptaga åt sig hemman på
dervarande skogar och han uppdrager sina enibetsmän all
fördela Konungens* allmänningar till jordbrukare, som deraf hade
behof; han äfven, och likaså de styrande efter honom, utfärdar
förordningar, som vittna om de rättigheter, kronan tilläde sig
öfver Dalarnes, Vermlands och Bergslagstrakternas obygder.
Det var således icke, såsom det blifvit ansedt, någon ny,
fastmer en gammal, erkänd rättighet, som Gustaf härutinnan
till-egnade sig, och på lika sält Magnus Eriksson i sin tid tillstadde
en och hvar, alt för sig och sina arfvingar som arf och
egendom besitta de marker och egor, som de för sig in togo i de
vid Helsingland och Ångermanland liggande landsändar,
benämnda Lappmark, så äfven Gustaf icke blotl tillstadde, men
äfven uppmuntrade till odlingar i Vermland och öfverallt i
Norrlanden, såsom Dalarne, Gestrikland, Helsingland, Medelpad,
Ångermanland, Veslerbotten, och likaså i Finland, der, såsom
han förnummit, eriemarken (ödemarken, Finmarken) var en
väldigt stor skog, hvar goda lägenheter funnos till rödjande och
upptagande af sköna hemman. ”Det vore kunnigt och veterligt,”
säger han, ”att i alla Norrlanden stort tvång och brist för
”handen är på hemman och jordtorfvan, deraf man sig nära
”kunde, emedan jorden, som nu brukas och upptagen är, dem
”alla icke väl föda kan, utan nödgas så folket att ligga och
”trängas den ena in på den andra, i somliga gårdar ålta eller
”tio starka, unga drängar och pigor, somligstäds mera och
somlig-”ståds mindre, ingen söker sig andra utvägar.” Han
upp-montrar dem, hellre än att ligga och trängas med hvarandra,
att uppsöka §t sig beqvämliga bostäder inpå skogarne eller de
stora allmänningarne, der rödja marken, bränna skogen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
