Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plägar. Men de härvarande Tyska Iiggare och kdpsvenner
diktade förskräckande sagor om färderna vestvarl och om folket
och köpmännerna der i länderna. Man larfvar dock icke,
skrifver Konungen tiU Botvid Larsson, stort akta sådana deras
förskräckelser, efter man förstår väl deras grund och
mening. Dock är väl sant, all uti Holland och Zeeland äre
ock illfunnige och arge köpmän, så väl som i dessa
Öster-sjöiske städer. Och fördenskull är fast for nöden, att våre
undersåter se sig ock väl före med samma sällskap, dertill
du dem JUteliga förmana vill. Han uppmanade de Svenska
köpmännen, att i stället för de usla, små skutor, som till
seglatsen brukades, förskaffa sig stora skepp af 80 till 100 läster
och med tjenlig last löpa vestvart till Frankrike, England,
Nederländerna, derifrån Lubeckarne Sjelfva hemtade sina varor;
han förestälde dem, hvilken större fördel de hade, att ur första
handen hemta sina nödvändigheter, hvarigenom de kunde
bekomma allt till fast bättre och ringare pris, än uti de Tyska
städerna vid Östersjön, då varorna gått genom tredje och fjerde
hand, när de hit kommo. Såsom uti annat så äfven häruti
föregick Konungen sina undersåter med sitt eget föredöme.
Som det mesta af kronouppbörden utgick i varor, och Gustaf
dessutom sjelf hade enskilta egendomar och många arfvegods,
dref han äfven egen handel med varorna. Ar 1545 lät han
utreda tvenne sina skepp, för alt gå vestvart och hemta hit in
i riket en hop salt, efter vi ingen del, säger han, kunne
bekomma af våra köpmän, som vi nödlorfteligen behöfva; icke
kunne vi heller väl handla med dem. Derefter tilldrog sig,
om hösten år 1547, att Konungen lät i Finska skären på 30
till 40 famnars djup uppfiska något gods, tillhörande ett Liibskt
skepp, som troligen i sjönöd utkastat något af laslen eller
möjligen förolyckats. Deröfver kom från Lübeck ett trotsigt,
storordigt bref, hvaraf Gustafs sinne högligen retades. Då
skildes Hansealerna för alltid från den sista lemningen af sina
handelsfriheter i Sverige, nemligen, det år 1537 afslutna
stille-stindet på fem år hade i Kalmar 1546 blifvit utsträckt till tio år,
och tullfrihet då blifvit beviljad åt Lübeck, Hamburg, Liinehurg,
Rostock och Wisraar i fyra af rikets städer, Stockholm, Abo,
Kalmar och Söderköping. Gustaf fruktade nu af Lubeckarne
något ”förrädarestycke,” och i ovisshet hvad de hade i sinnet
och månde förelaga, anmanle han sina höfdingar nere i landet
atl hålla sig rustade och vara beredda på allt; han lät
strängeligen befalla köpmännen att icke löpa med några skepp till
Lübeck, lät äfven tillsäga de i Lübeck varande Svenska skepp
att lönligen begifva sig derifrån, och gaf befallning, att under
någon skälig förevännning qvarhålla Lübeckarnes gods i Sverige,
hvar något sådant fanns; dessa befallningar och förbud gåfvos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
