Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Industrigrenarna - Malmbrytning och metallindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- MALMBRYTNING OCII METALLINDUSTRI —
några få slag mellan ett par formar av stål, så utförda att de hoplagda
bilda en hålighet, motsvarande det avsedda föremålets form. För stora
smiden brukas särskilda ång- eller lufthammare eller också pressar,
i vilka materialets formförändring sker genom tryck i stället för slag;
presstryck av ända upp till 500 kg per kvcm eller därutöver komma
därvid understundom till användning. För övrigt begagnar man sig
av en mängd hjälpmaskiner, såsom stuk-, stans-, klipp- och
bocknings-maskiner, ävensom mer eller mindre automatiskt arbetande
specialmaskiner för t. ex. spik-, nagel-, mutter- och skruvtillverkning.
Uppvärmningen av de delar, som skola smidas, sker merendels
i bränslebesparande ugnar av växlande konstruktion, i stället för uti
den förr vanliga öppna härden. Den inom stålmanufaktureringen så
utomordentligt betydelsefulla härdningen, som sedan gammalt
grundats uteslutande på erfarenhet, har under senare tid blivit en alltmer
vetenskapligt undersökt och reglerad process.
Det grövre manufaktursmidet omfattar tillverkning av smidesstäd,
släggor och stenverktyg, kätting, vagns- och spiralfjädrar ävensom
buffertar och annat järnvägssmide, flottnings- och skeppssmide m. m.
Fabrikation av hithörande produkter har sedan gammalt varit förlagd
till järnbruken. Vid tillverkningen är det nämligen av vikt att äga
fullständig kontroll över råmaterialet, vilket bäst sker genom järn- och
stålproducenterna själva. Vad särskilt kättingsinidet beträffar, så är
detta ett av de områden, där den på 1700-talet uppspirande
järnmanu-faktureringen tidigast antog fabriksmässiga former. Den första svenska
kättingsmedjan anlades 1757 vid Furudal (Kopparb. 1.), senare flyttad
till Ljusne. Numera användas vid fabrikation av vissa slag av kätting
mekaniska hammare, helautomatiskt verkande med elektrisk
svetsning. Produktionen av kätting och fjädrar motsvarar 80 à 90 % av
förbrukningen inom landet. Konkurrensen från länder med lägre
arbetskostnad är inom den grövre smidesmanufakturen ganska kännbar;
exporten är av ringa omfattning.
Smidesstäd tillverkas av Stora Kopparbergs Bergslags A.-B., Falun, ocli Nydqvist
& Holm A.-B., Trollhättan. Tillverkare av släggor och stenverktyg äro: Fagersta
Bruks A.-B., Fagersta, Forsbacka Jernverks A.-B., Forsbacka, Lesjöfors A.-B.,
Lesjöfors, Sandvikens Jernverks A.-B., Sandviken, och Wikmanshytte Bruks A.-B.,
Vik-manshyttan. Kättingsmide bedrives särskilt av Ljusne-Woxna A.-B., Ljusne, Ramnäs
Bruks A.-B., Ramnäs, och Tönshammars Bruks A.-B., Sandarne. Buffertar, vagnskoppel
och annat järnvägssmide utföres av bl. a. Surahammars Bruks A.-B., Surahammar,
Kohlswa Jernverks A.-B., Kolsva, och Wirsbo A.-B., Virsbo. Vagns- ocli
spiralfjädrar av olika slag tillverkas av Fagersta Bruks A.-B., Lesjöfors A.-B. och Stora
ll — 165 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
