GLASINDUSTRI FABRIKATIONEN av glas är en i vårt land mycket gammal industri. Det första kända svenska glasbruket, på Bryggholmen i Mälaren, erhöll privilegier av Johan III. Under 1600-talet beviljades privilegier för nya sådana bruk, av vilka ett, Kungsholms glasbruk, med växlande framgång drevs ända in på 1800-talet. Frihetstidens strävanden att på allt sätt främja industriell verksamhet visade sig också på glasindustriens område. Under denna tid anlades en mängd nya glasbruk i olika delar av landet, däribland de ännu bestående vid Limmared (1740) och Kosta (1741). Under loppet av 1800-talet tillkommo en mängd nya glashyttor, särskilt i Småland, för tillgodoseende av det hastigt växande behovet av enklare hushållsglas, belysningsglas, buteljglas och fönsterglas. Den kraftigaste utvecklingen har dock skett under 1900-talet fram till världskrigets slut, då både den inhemska konsumtionens och exportens stegring gåvo upphov till utvidgning av gamla och anläggande av åtskilliga nya glasbruk. Glasindustriens tillverkningar uppdelas vanligen i tre ganska skarpt skilda grupper, nämligen fönster- och spegelglas, buteljglas samt småglas, till vilken sistnämnda grupp räknas hushålls- och prydnadsglas, belysningsglas, medicinflaskor, laboratorieartiklar m. m. Samtliga nämnda tillverkningsslag med undantag av spegelglas äro företrädda i Sverige, i allmänhet vid skilda anläggningar. Vid sidan av de egentliga glasbruken, som själva tillverka sitt glas, finnes ett antal s. k. glasvarufabriker, som bearbeta inköpt glasmaterial, t. ex. glassliperier, glasmålerier, spegel- och skyltfabriker. Glasfabrikationen ställer, mer än de flesta andra industrigrenar, krav på stor yrkeskunnighet hos arbetarna. Sedan de erforderliga 18-617835