Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bihang - Uttal och tonvikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uttal 469
h ir alltid stumt och förekommer, utom i förbindelserna
ch deh gh, blott i verbalformerna ho (jag har), hai (du har),
ha (han har), hanno (de hava), där det dock numera
ofta utelämnas och ersättes med accent: ò, ài, à, ànno.
q uttalas som svenskt k och åtföljes alltid av u, som ljuder
såsom ett svagt o: quasi (koàsi).
sc framför e och i ljuder som sj (i svenska ordet sjö): scena
(sjena), scimmia (sjimmia), strascico (stràsjikå).
sch ljuder som hårt sk (i svenska ordet fnöske) : scherzo
(tkerzå), schizzo (skizzå).
scia, scio och sciu ljuda ungefär som tja, sjà, sjou: sdalle
(sjalle), sciogliere (sja-ljere), sciupare (sjoupare) •
Tonvikt
Tonvikten faller vanligtvis på näst sista stavelsen: cavallo
(cavallo), parola (paróla). Dock finnas även ord med
tonvikten på sista stavelsen eller på tredje från slutet, t. ex.
Rudinì, virtù, città; ànima, Génova, Mònaco, Nicótera.
I italienskan begagnas blott en accent, raccento gr ave (x),
som användes över betonad slutvokal.
I föreliggande parlörlexikon hava de oaccentuerade ord,
som icke hava tonvikten på näst sista vokalen, försetts
med en acut accent (’)» vilken blott betecknar, var tonvikten
skall läggas, men tom ej användes i italienska skriftspråket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
