Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla gymnasium. Dikt af C. D. af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oförgätna dar, då gossen stilla bildades till man
och min första vänskaps låga blyg, försynt och hjärtlig brann!
Ljufva ferier, då jag stundom gästa fick hos mina vänner!
Ulriksdal och Vinterviken, än jag eder dragning känner!
Oförgätna dar! Då växte kunskapshågen mer och mer,
och vid lampan halfva natten hölls jag fjättrad af Homer:
Hektor bjöd sin maka afsked, vred Peliden satt i tältet,
men ambrosisk kärlekslängtan Afrodite bar i bältet.
Tidig oro dref mig, ofta gick en genie mig förbi
smekande mitt unga hufvud, namnet var melankoli;
trånadsmättad tycktes rymden, hvar hon höjde svartblå vingen,
och hon sade: Ingen lycka skall dig tillfredsställa, ingen.
Då blef född en mäktig längtan, som ej släckas kan af stoft,
då slog ut i stilla timmar sångens ros sin första doft,
rim och meter knöto gyllne silkesmaskor, jag var fången,
strofer byggdes, toner klungo — och det blef ej sista gången.
Vänliga »Concordia», vårligt friska ynglingaförbund,
gossens första visor ljödo i din anspråkslösa rund.
Klen var utan tvifvel sången, ganska visst dess byggnad
bräcklig —
ett är säkert: skapartörsten sedan dess blef outsläcklig.
Djupt i femtonårigt sinne brann den ulan gräns och mått,
kväfdes sen af damm och böcker, dock för några lustrer blott,
tills vid tretti år å nyo flödet alla hinder sprängde
likt en underjordisk åder, som ur marken åter trängde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
