Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När konungamördarne bekände. Ett hundraårsminne af Gustaf Björlin. Med en vignett af Carl Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kulisserna, skulle berättat, att de sett den, som sköt, och
att han varit en snarare kort än lång person, klädd i svart
domino med hvit mask för ansiktet med en svart, rund
hatt utan band, kant eller plym på hufvudet. Men andra,
och bland dem, såsom man trodde, konungen själf, höllo
före, att mördaren varit mera lång än kort till växten.
Man förlorade sig i gissningar. En del ansågo, att
konungens kända planer mot Frankrike väckt jakobinernas
vrede och att det därför varit dessa, som anstiftat attentatet.
Konungen hade samma åsikt och hade i första ögonblick
trott sig igenkänna i mördarens gestalt en skådespelare
vid franska truppen vid namn Laperiere, hvilken allmänt
gjort sig känd för sina jakobinska tänkesätt. Men då bud
strax efter midnatt sändts till dennes kvarter, hade han
befunnits sofvande i sin säng.
I audiensrummet på slottet var naturligtvis konungens
åsikt den rådande. Enligt baron d’Ecars’ uppgift skulle
den här synnerligen ifrigt förfäktats af kaptenen vid blå
och gula gardet, grefve Adolf Ribbing. Endast en f. d.
öfverste i fransk tjänst vid namn Armfelt hade motsagt
honom och slutligen sagt rent ut, att han trodde för sin
del, att missgärningsmannen helt simpelt vore någon »coquin
de gentilhomme suédois».
I detsamma slogos dörrarna upp på vid gafvel, och in
trädde lagman Liljensparre med de två mordgevären och
knifven i sin hand.
»Mördaren är upptäckt och gripen», sade han med
hög röst; »det är Ankarström, f. d. kapten vid gardet».
■Nå, grefve Ribbing», frågade Armfelt, »hade jag icke rätt?»
Ribbing svarade’ ej. Han stod alltjämt kvar med
ryggen mot spiseln, då och då höjande sig på tåspetsarna,
som en ung sprätt, när han vill se sig i spegeln. Det
fanns ingen bland alla där inne, som ett ögonblick kunde
tro, att han hörde till Ankarströms pådrifvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
