Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När konungamördarne bekände. Ett hundraårsminne af Gustaf Björlin. Med en vignett af Carl Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana upplysningar och visa så mycken ömhet och blödighet,
att herr lagmannen nu hade fullt hopp, det grefve Horn
snart vore färdig till en fullkomlig bekännelse om sitt
deltagande i det af Ankarström å konungens dyra person
föröfvade mord, hvarför herr lagmannen beslutit att hela
natten hos honom i arresten förblifva och med honom
en-skildt förhör hålla». Dagen efter kunde Liljensparre vidare
omtala, att han, under natten och mot morgonen, förmått
grefven att under en synnerlig ånger och bedröfvelse bekänna
sin brottslighet. Denne hade därefter själf uppsatt skriftligt det
väsentligaste, som han därefter undertecknat och som nu vardt
inlämnadt till hofrätten. Dessutom berättade Liljensparre,
att Horn muntligt erkänt sig hafva deltagit i den af
Ankarström omtalade rekognosceringen af Hagaparken i början
af året, hvarom äfven Liljehorn haft någon kunskap. De
hade stått, hade Horn berättat, tätt utanför fönstret, så att
de tydligen sett konungen, »sittande i en soffa med flera
böcker omkring sig, klädd i en hvit rock eller puderskjorta
i en liggande ställning, med ett anlete, som hos dem väckt
en sådan förskräckelse, att de kastat sig tillbaka till det
stället, där de haft sina hästar, som efter anvisning på dem
väntat och med hvilka de begifvit sig dädan».
Horns skriftliga bekännelse finnes bland hofrättens
tryckta protokoll. Den är skrifven icke utan talang och
väckte ganska mycket medlidande bland den tidens
människor för sin falska sentimentalitet. Då den föredrogs
inom konseljen, skulle till och med flera af regeringens
medlemmar, efter hvad det pratades, rörts till tårar. Men
med alla sina vackra fraser begick Horn därvid en feghet, i
det han bekände icke blott sin egen utan äfven utan nödtvång
sin ungdomsväns, Ribbings, delaktighet i mordkomplotten.
Angifven sålunda af den, han minst väntat, af den,
som först inledt honom i den blodiga affären, fortfor
likväl Ribbing att fortfarande neka till allt. Men fram emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
