Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En välgörare. Berättelse af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tänk om jag bara en gång för alla kunde uppge alla
mina drömmar», sade han för sig själf, »och bli en bra
bryggardräng liksom min bror, så skulle alla bli nöjda, och
ingen skulle sakna mig, — ingen har i alla fall glädje af
mig nu.»
Tankarna föllo tunga öfver honom, och hans sorgliga
tankar hade, nu som alltid, en underligt förlamande
inverkan på hans kropp.
Han satt med ryggen mot skorstenen och med halft
tillslutna ögon, under hvilkas ögonlock solen dock tittade
frestande in. De öppnades helt och hållet vid ljudet af
ett skratt, som han hörde bredvid sig.
På bänken vid relingen satt en man — han kunde
vara bortemot fyrtio år — och läste i en bok. Han var
klädd i en lång, grå ulster och hade en hvit mössa på
hufvudet. Hans ansikte var solbrändt, hans mustascher och
korta helskägg blonda, stötande i rödt. Han tycktes vara
alldeles fördjupad i läsningen af sin bok, och när han
skrattade eller drog på munnen, fick hela hans ansikte ett
uttryck af en glad och tilltalande godmodighet. När han
upphörde att skratta, antogo däremot munnen och kinderna
ett uttryck af någonting allvarligt och buttert, som tycktes
säga, att han icke lät hvem som helst komma sig för nära.
Mickel kunde icke låta bli att se på honom och med
omedveten uppmärksamhet följa de växlande uttrycken i hans
ansikte, hvilka alla i sin uppriktighet hade något smittande med sig.
Förmodligen satt Mickel och stirrade mycket i ögonen
fallande på honom, som han ofta brukade göra, då han
glömde sig själf för något eller någon, som fängslade hans
uppmärksamhet, ty den obekante herrn såg plötsligt upp.
som om han känt denna stadiga blick öfver sig, och såg
på Mickel med en min, som tycktes säga:
»Hvarför sitter ni och stirrar på mig så där? Det är
inte alls trefligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
