Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alice.
i ag har tändt alla ljusen i mitt rum och sätter mig
midt emot spegeln för att betrakta mig själf, medan
midnattstimmen ändtligen söfver festens skratt till ro och
lägger sin stillhet öfver alla trappor och gångar i det
stora hotellet. Orörlig slår jag mig ner midt emot spegeln.
Man skulle kunna tro, att jag var en af dessa
Narcissus-typer, som man understundom ser i balsalar och
kafésalonger, så försjunkna i beskådandet af sig själfva, att de
glömma yttervärlden omkring sig. Men hvem vet, hvad de
komma att tänka på och hvilka sällsamma upptäckter de
göra, dessa själfbetraktare. där de sitta ansikte mot
ansikte med sina egna jag, i hemlighetsfullt samspråk med
sig själfva. Det ligger något trolskt, nästan hemskt öfver
spegelglasets fördubbling af ens person. Hur ofta har den
icke skrämt och öfverraskat mig, i det jag känt det, som
en främmande blick lyste i min pupill och en annans
leende spelade kring min mun. I min spegel ser jag mitt
lifs historia, omutligt återgifven .... Rynkor och veck,
det är behållningen af alltsammans, den enda återstoden
af så väl grå hvardagsår som af de »stora» åren, då ens lifs
tilldragelser inträffade. Rynkor och veck! Först de små
kring ögonen, minnen af ungdomsårens bedröfvelser och
döda lycka, så de djupare i pannan, den skrift, som man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
