Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domsgrubblet ristat vid min tinning, talande om lifvet, som
icke vill forma sig efter ens drömmar, om handslag, som
brustit, ögon, som vandt sig bort, och leenden, slocknade
för alltid. Men bittrast vittnar fåran mellan näsa och mun
om tomma dagar och trötta veckor, och allt djupare vill
den bli, ju mer förhoppningarnas bladguld tryter, hvilkets
förgyllning ensam gjort lifvet drägligt.
Och i afton har jag på nytt måst afskrifva en dröm,
en dröm på hvilkens förverkligande jag kanske blott halft
hoppats men som dock gjort mitt uppvaknande ljuft och
mitt insomnande lyckligt under dessa gångna månader.
Min Gud, jag skulle gråta, om icke sällskapsmasken med
sitt leende vid mina år så satt sig fast vid ens ansikte, att
man icke ens kan rifva bort den, när man är ensam. Så
ser jag i min spegel den vanlige Ernst Murén, som han
sett ut alla dessa sista år med sitt förbindliga, tomt vänliga
leende. Ofrivilligt har jag tagit en ställning som mellan
två danser under åhörandet af en dams förtroenden, och
min fot i sin blankläderssko slår ännu mekaniskt takten
till en vals af Waldteufel. Blott min hand, som håller
Alices vissna syrén, darrar — det är en gammal mans hand.
Första gången jag såg Alice var i november förra året.
Hon och hennes mor hade slagit sig ner i samma hotell
vid Genévesjön, där jag tillbringat de sista vintrarna, och
vi sutto till och med vid samma bord vid måltiderna.
Redan det namn, de båda damerna buro, lät mig frän
första stunden nogare iakttaga dem, än man vanligtvis bryr
sig om med alla dessa mer eller mindre egendomliga män
niskor, som slumpen gör till ens grannar i de stora
schweizer-hotellen. Men deras namn var ett af dessa
gammalpatri-ciska släktnamn, som alltid urskilja dess bärare från stora
hopen, ett namn med klang af damaskenerklingor och rassel
af hermelinssläp, ett af dessa historiska namn, som låter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
