Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det svarta dunet eller slog ihop den och satt där stel och
rak med sina nakna axlar, lik en drottning, som gifver
audiens. Jag vågade icke iakttaga henne, där jag satt midt
emot henne; jag bara talade oafbrutet, i feber, om ditt och
datt, i en nervös upphetsning, blandad med en aggande
sorgsenhet, som gjorde dessa aftnar till de mest upprifvande
stunder jag lefvat. Och med ett vemod, som jag icke själf
begrep, betraktade jag Alice, den unga comtessen, som
brukade sitta med ryggen emot oss och läsa sin
miss-roman framför den sprakande härden. Jag kunde få
tårarna i ögonen, när jag såg henne så ung, skalkaktig och
fin från den gullblonda hjässan ner till hennes lilla
rococo-fot, som i ostyrig lifslust lekte med härdens mässingsgaller.
— Men Terkow tog situationen helt annorlunda än jag.
Han halflåg på en soffa utan att säga mycket men hade
då och då ett infall, fullt af skogsfriskhet och natur. Hans
skratt var klingande som ett bergseko, och de hvita
tänderna lyste mot de röda läpparna och den bronserade hyn
som på en sommarlustig faun. — En sådan afton skildes
vi tidigare än vanligt. Grefvinnan var trött, och Terkow
skulle på bal. Hur döda tiden till sängdags? Jag beslöt
att för en gångs skull gå ner till kursalen och se hvad
mina forna rivaler hade för sig. Det var månsken, och
ofrivilligt styrde jag mina steg till hotellets trädgård för
att se månstrålarna lysa på vattenspegeln. Men på min
väg stannade jag vid den paviljong, där grefvinnan bodde
— jag tyckte mig bak de ännu olöfvade akasiorna se en
väntande kvinnogestalt, lutad öfver räcket till
bottenvåningens veranda. Jag kröp in i det svarta dunklet vid en
mur. Mitt hjärta dunkade. Jo, det var hon — jag
igenkände hvarje linie i den på en gång sköna och en smula
skarpa växten. Hvem väntade hon? Men innan jag hann
grubbla däröfver, såg jag en kraftig mansgestalt klänga sig
upp på terrassen och med en akrobats vighet klättra öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
