Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius. Dikt af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blick, som stirrar ut i tätnad skymning,
så länge än det stryker blodigt sken
längs efter väggens krön, och så försvinner,
som om han föll i mörkret — mäster * Lars
de kalla honom — det var den jag såg
i går. Han måtte gycklat, smickrat till sig
en smula gunst af knekten. Här på gården
han stod, helt grå i solen, skrattade
med bleka kinder och en hungrig blick
i matta ögon. Han berättade
ett dussin muntra glosor, skälmerier,
galgfågelsupptåg från de vackra länder
där bort i söder, från Paris och Leyden
och Prag — mitt Prag, min kröningsstad, med sken
af ärans sol! — så såg han upp och mötte
min blick: »Gott griiss Euch, Alter! Ack förlåt,
höglärde herre! Och han bugade
en sällsam hofmansbugning uti trasor,
och ögat blixtrade af ljus och lif
och kvick förslagenhet. »Ni ser i mig
en arm poet, en Febi muntra dräng,
som pressats till Vulcani ankarsmedja
med hugg och slag. ’Wohl dem, der frei kann leben,
wie du, du leichte Schaar, in Angst nicht schweben,
ist ausser der Gefahr!’ Så sjöng jag förr,
när knappt med skäl jag klagade; nu sjunger
jag icke mer. Men hör, höglärde herre!
Jag har ett troget minne, skarpa ögon, —
en smula skygga nu af mörkret; nå,
det där går öfver! — när ni köpt er frihet
med edert stora snilleverk, er Scondia,
så tänk på mig, Lars Svensson, eder ringe
* Lars Svensson Wivallius, poeten, fången liksom Messenius
Cajaneborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
